SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VOKAL vωka4l, äv. vo-, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet äv. i den lat. formen vocalis o. med genomgående lat. böjning. Där fölger en vocalis på g, som giör det miukt i uttallet. Fichtelius Wegw. 3 (1717). Första Capitlet handlar om Grammatican .. och bokstäfwerna, som äro vocales och consonantes. Molander Förespel 11 (1753).
Ordformer
(förr äv. -c-)
Etymologi
[jfr t. vokal, eng., fr. vocal; av lat. vocalis (se VOKAL, adj.)]
1) (†) sång; stundom övergående till beteckning för person som framför sång, sångare. SvTMusF 1930, s. 65 (1680; om sångare). Major Myrberg med en skön och ren stämma .. tillika med fru Lagerberg och en annan fru ackompagnerade (en stråkkvartett) med vokal. Forsström Dagb. 121 (1800).
2) tonande språkljud som bildas utan förträngning l. avspärrning i talapparaten (o. som utgör stavelsekärna); äv. om bokstav som utgör tecken för sådant ljud; särsk. dels (språkv.) i uttr. öppen l. sluten vokal (jfr SLUTEN 11 b), bakre l. främre vokal (se FRÄMRE 1 c), dels (numera bl. i icke fackmässigt spr.) hård l. mjuk vokal (se HÅRD 3 b α resp. MJUK 5 c slutet); jfr RÖST-LJUD 2, SJÄLV-LJUD, SJÄLV-LJUDNING. Lång l. kort vokal. Sigfridi B 6 b (1619). Det otidiga bruk af e och o .. då både Ordens härkomst och uttal fordra at ä och å skola brukas, så wida wi en gång i Språket hafwe insläppt de nyare Vocaler. Brunkman SvGr. 54 (1767). En vokal kan utgöra en stafvelse ensam, såsom i å-stunda, o-trogen. 2SAH 1: 27 (1801). (Flickan) talade ett helt putslustigt tungomål med orena vokaler och skorrande, hårda konsonanter. Lundegård Prom. 1: 78 (1893). Öppna och slutna vokaler. NySvSt. 1921, s. 145. (Alla) dessa den öppna, fritt strömmande tonens förändringar genom olika munställningar kallas vokaler. Peterson-Berger Musik 183 (1927). Nuförtiden talar man mera om främre och bakre vokaler. BoråsTidn. 18/3 2001, s. 37. — jfr AVLEDNINGS-, BINDE-, HALV-, HJÄLP-, INSKOTTS-, NASAL-, OMLJUDS-, RIM-, ROT-, SLUT-, STAM-, SVARABHAKTI-, UR-VOKAL m. fl.
Ssgr (till 2; i sht språkv.): VOKAL-ALLITTERATION. det förhållande att samma l. likartat vokalljud återkommer i början av närstående betonade ord (l. stavelser); jfr -rim. Vokalallitterationen, som varit härskande i den svenska kungaserien från Agne t. o. m. Olov trätälja, upphör, och nya namn taga vid. UpplFmT 40: 69 (1926).
-ASSIMILATION. jfr assimilera 2. Munch FsvFnoSpr. 30 (1849). Palatal vokalassimilation förekommer i somliga fornsvenska dialekter, nämligen a till ä efter kort eller långt y, ä, ö. 2NF 32: 978 (1921).
-AVNÖTNING. (†) jfr avnöta 2 b slutet. Vokalförsvagningen och -afnötningen i Gottlands- och Dalmålen förklaras af frånvaron af levis. Kock Akc. 1: 152 (1878).
-BALANS. anpassning av ändelsevokals kvalitet efter stamstavelses längd. AntT XII. 2: 62 (1891).
-BAND. (†) stämband. Fock 1Fys. 271 (1853). Kræmer Metr. 2: 2 (1893).
-BETECKNING. jfr beteckning 1 a. Rydqvist SSL 4: 38 (1868). En genomgående systematisk vokalbeteckning låter sig (i landsmålsalfabetet) svårligen på grundvalen af det vanliga alfabetet åstadkomma. Landsm. 1: 85 (1879).
-BILDNING. jfr bildning 3 d. Rydqvist SSL 4: 396 (1870). För vokalbildningen är det .. ingalunda nödvändigt, att någon af ljudband-klangens partialtoner fullkomligt sammanfaller med munhålans egenton. Björling Klangf. 77 (1880).
-BORTFALL~02 l. ~20. bortfall (se d. o. 2 slutet) av vokal; jfr apokope, synkope 2. FoU 16: 3 (1903).
-BRYTNING. brytning (se d. o. 8). Richert Ljudlag. 368 (1866).
-DIGRAF. Enblom 1: 7 (1856).
-FÄRG. vokalkvalitet. Vid .. vokalens quantitetsförändring, förändras .. (i detta fall) alls icke den s. k. vokal-färgen. Kræmer EnstafvOrd 95 (1882).
-FÖRHÅLLANDE. förhållande (se d. o. 5) som gäller för vokal; jfr vokalism. Der Forn-Svenska vokalförhållanden indragas i undersökningen, har hans enda källa varit Rydqvists förtjänstfulla arbete. Blomberg Omlj. 1 (1865).
-FÖRLÄNGNING. jfr förlängning 2 slutet. Spår af en .. vokalförlängning (vid bortfall av n o. s) förekomma äfven i Finskan. ASScF 5: 8 (1858).
-FÖRÄNDRING. jfr förändring 5. Man märker följande vokalförändringar: 1) Långt A .. till O .. 2) Kort A till Ö. Enberg SvSpr. 177 (1836).
-HARMONI. om förhållandet att vokaler inom ett ord överensstämmer med avseende på viss kvalitativ egenskap; jfr harmoni 3. ASScF 5: 5 (1858). Enligt vokalharmonien kvarstår den gamla ändelsevokalen a efter de flesta rotvokaler, men öfvergår till æ efter vissa (y, æ, ö), t. ex. annan men föræ (af äldre föra). HTSkån. 2: 13 (1904).
-HÖRSEL. (†) om (hörselskadads) förmåga att uppfatta o. skilja på vokaler. Vokalhörsel, då .. (den hörselskadade) uppfattar vokaler, som ropas i närheten av hans öra. Nyström DövstUndH 18 (1907). SOU 1936, 49: 11.
-KLANG. vokalkvalitet. Att vokalklangen karakteriseras af öfvertoner. Björling Klangf. 84 (1880).
-KORTHET~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) jfr korthet 2 a. Huvudregeln för kvantiteten i tonstavelser .. lång vokal före kort konsonant, kort vokal före lång konsonant, tendens till vokalkorthet framför konsonantgrupp. ANF 11: 239 (1895).
-KVALITET. kvalitet (se d. o. 1 b) l. klangfärg hos vokal; jfr -färg, -klang. ANF 3: 139 (1886).
-KVANTITET. kvantitet (se d. o. 2 a) l. duration hos vokal; jfr -längd. ANF 6: 166 (1890).
-LJUD. jfr ljud, sbst.1 2 d. E och o äro, till deras natur, tvenne slutna vokal-ljud. 2SAH 1: 110 (1801).
-LÄNGD. vokalkvantitet; jfr längd 5 b. Rydqvist SSL 4: 8 (1868).
-MÖTE. hiatus. Fyratio Verber bortkasta ändelsen er i Præsens och a i infinitivus .. Detta sker för att undvika vokalmötet. Fryxell SvSpr. 60 (1824).
-NYANS. nyans (se d. o. 2) i uttal av vokal. Verd. 1888, s. 57.
-PUNKT. om markör representerande vokalljud i centralsemitiska språks skrift, placerad i nära anslutning till konsonant; jfr -tecken. Thorberg ÖsterlSpr. 20 (1785).
-RIM. jfr rim, sbst.2 2, o. -allitteration o. assonans 1. 2SAH 12: 321 (1827). Versen, även om den är rimmad, skall vara välljudande inuti också, antingen genom assonans eller alliteration, konsonantrim eller vokalrim inuti. Strindberg TalNat. 86 (1910).
-SCHEMA. schematisk framställning av vokalljud; jfr schema 2 e. Verd. 1891, s. 124.
-SKIFTE. vokalväxling; jfr skifte 5. En mängd sådana likformiga vokalskiften, som hand – händer, land – länder .. fot – fötter, rot – rötter. 2SAH 17: 53 (1805).
-SLUT. ordslut på vokal. Rydqvist SSL 1: 44 (1850).
-SLUTANDE, p. adj. som slutar på vokal. Pronomina och ursprungliga adverbier, prepositioner, konjunktioner hafva vokalslutande rötter. Schiller SvSpr. 209 (1859).
-SYSTEM. jfr system, sbst.1 3 a, o. vokalism. AB 14/4 1858, s. 3. I det franska vokalsystemet .. spela nasalvokalerna en viktig roll. Danell SvLjudl. 11 (1911).
-TECKEN. tecken (se d. o. 2 b α) för vokalljud, vokal; särsk. om vokalpunkt. Aristophanes .. undersökte de gammla skrifterna .. och införde vocaltecknen och interpunctionen. LittT 1796, s. 153. (Accenterna i franskan) begagnas .. för att antyda olika uttal af ett och samma vokaltecken. Olde FrSpr. 1 (1843).
-VÄXLING. om växling av vokal vid ordböjning l. ordbildning; jfr -skifte. Knippe af knäppa, vigt af väga, borg af berga, .. röja ingendera sin slägtskap med stamordet, genom den art af vokalvexling, som man velat fastställa för dessa ordledningar. 2SAH 1: 16 (1801).
Avledn. (till 2): -VOKALIG, adj. [jfr t. kurzvokalig] (†) vokalisk; ss. senare led i ssgrna kort-, lång-vokalig.
VOKALISK, adj. som avser l. består l. kännetecknas av vokalljud; jfr -vokalig o. vokal, adj. 2. Schweitzer-dialekten .. (är) mer vokalisk än Tyskan. Nicander Minn. 1: 191 (1831). Alliterationen är antingen consonantisk eller vocalisk. Munch FsvFnoSpr. 110 (1849). Även näshålan kan vara öppnad vid vokalisk artikulation; då få vi s. k. nasalvokaler. Danell SvLjudl. 7 (1911). jfr efter-, halv-, lång-vokalisk m. fl.
VOKALISM104. vokalförhållande; äv.: vokalsystem. Vid båda ändarne .. vid spetsen i och djupet u, gränsar vokalismen till konsonantismen. Rydqvist SSL 1: 144 (1850). I vokalismen förekomma i portugisiskan en mängd nasaler, okända för spanskan. Vising Span. 79 (1911).
Spoiler title
Spoiler content