publicerad: 1927
FÖRMENA förme4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förme´na Weste; förmèna Dalin), v.2 -ade; se för övr. MENA, anse. Anm. I p. pf. användes numera regelbundet formen förment. vbalsbst. -ANDE (se avledn.), -ING (se avledn.).
Etymologi
[fsv. formena; liksom d. formene efter mnt. vormenen (motsv. t. vermeinen); jfr FÖR- II B o. MENA, anse].
1) (i skriftspr.) anse, hålla före, tro, mena; ofta (jfr b) i fråga om felaktig l. obestyrkt l. på lösa grunder byggd åsikt; ofta konstruerat med obj. i förb. med infinitiv; äv. i förening med att-sats. GR 5: 88 (1528). Han förmente thetta vara emot Riksdags-Ordningen. 2RARP 4: 307 (1727). (Han) hade studerat i Lund, såsom det förmentes, tämligen yteligt. Ödmann Hågk. 98 (c. 1805). Manderström förmenade, att frågan måste komma att behandlas af (osv.). De Geer Minn. 1: 253 (1892). — särsk.
a) (†) refl.: anse, mena. TbLödöse 242 (1591). Hann förmehner sigh att samma hans vederpartter skole ännu hafve någre hundrade daler hender emellen. AOxenstierna 2: 748 (1624).
b) i p. pf. med adjektivisk bet.: som man (med orätt) antager l. anser finnas l. vara ngt (l. tror sig hava); förmodad, inbillad; förr äv. i fråga om i bedrägligt syfte framställt påstående: (falskeligen) utgiven för att vara ngt, föregiven, falsk. Then förmente intwungne Konungen i Swerige (dvs. Kristiern Tyrann). GR 1: 19 (1521). (Danskarna) förfechte samme förmehente rettigheet. Därs. 29: 397 (1560). Then vpdichtade förmeente Engelen. Schroderus Os. 2: 24 (1635). En trång uttydning af hvad en förment modern ”kulturhistoria” månde innebära. Hjärne K12 v (1902).
c) (†) närmande sig l. övergående i bet.: förfäkta, yrka på (ngt). GR 21: 38 (1550). Karin förmennthe att wille haffua legio (dvs. ränta) för sinne penni(n)g(ier). TbLödöse 153 (1589).
2) (†) hava (ngt) för avsikt, ämna, avse, tänka. GR 13: 356 (1541). Een hederlig Matrona och Enckia, .. med hwilken han innan kort förmenar hålla sin hederssdagh och bröllop. VDAkt. 1663, nr 418. Humbla Landcr. 37 (1740). — särsk.
a) refl.: ämna. Fianden forsamlar sigh vedh Udevall, och uthan tvijfell förmehner sigh at gåh vthi Vestergiötlandt. OxBr. 9: 619 (1645). VDAkt. 1674, nr 17.
b) i p. pf.: tillämnad, påtänkt, planerad, avsedd. 2RARP 4: 357 (1727). De skäl, som .. hittils blifvit anförde (för ett visst skrivsätt, äro) .. så onyttiga till sitt förmenta ändemål, att de icke förtjena någon vederläggning. Botin SvSpr. 45 (1777).
Avledn.: FÖRMENANDE, n. (i sht i skriftspr.) till 1: åsikt, mening; numera nästan bl. i uttr. enligt l. efter ngns förmenande. Schultze Ordb. 3081 (c. 1755). Efter mitt ringa förmenande. PT 1907, nr 93 A, s. 3. —
FÖRMENING, r. l. f. [jfr d. formening] (i skriftspr., föga br.) till 1: förmenande. Enligt mångas förmening. Geijer I. 7: 320 (1844). Wulff Petrarcab. 362 (1907). Östergren (1923; angivet ss. ”mindre vanl.”).
Spoiler title
Spoiler content