FÖRMYNTA förmyn4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (äv. konkretare, om beloppet av det förmyntade).
Etymologi
[liksom ä. d. formønte efter mnt. vormunten (jfr t. vermünzen); jfr FÖR- II 1 a α o. MYNTA, v.]
(numera bl. i fackspr. samt i historisk framställning) (låta) slå mynt av (en myntmetall), utmynta; förr äv.: slå (mynt). GR 17: 193 (1545). Thet Mynt som Wij vdi någre förledne åår haffue latit slå och förmynte. Stiernman Com. 1: 182 (1563). Bergslagen har tid efter annan fått tillstånd förmynta sin koppar till plåtar. Hülphers Dal. 20 (1762). 2NF 19: 58 (1913). — jfr O-FÖRMYNTAD.
