publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OFÖRKUNNAD, p. adj. (†) icke förkunnad l. bekantgjord o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Dalin (1853). Ahlman (1872). —
OFÖRKUNSKAPAD, p. adj. (†) som utför ngt, utan att det upptäckes, l. i hemlighet. Rålamb Resa 9 (1658, 1679). Gen. Merci (har) .. sin marche ifrån Rehkemer inrättat, så at han i första dagningen til Segedin oförkundskapad ankom. OSPT 1686, nr 21, s. 2. —
OFÖRKVÄVD, förr äv. OFÖRKVAVD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förkvävd; vanl. bildl. Murberg FörslSAOB (1791). Wirsén NDikt. 103 (1880). —
OFÖRLAMAD, förr äv. OFÖRLAMMAD, p. adj.
1) (†) icke lemlästad l. lytt o. d. Itt oförlammadt åhrsgammalt steckt Lambs ätande. L. Paulinus Gothus ThesCat. 299 (1631). Schroderus Os. 1: 103 (1635).
OFÖRLIKAS, v. dep. (†) icke komma överens l. ”dra jämnt” (med ngn); jfr förlika 8. Lars finne i Lijts pastorat oförlikes med sin hustru. HärnösDP 1696, s. 537. —
OFÖRLIKLIG, adj.; adv. = (Stiernhielm Fred. 3 (1649), Linné Diet. 1: 115 (c. 1750)), -a (Agardh o. Ljungberg I. 1: 166 (i handl. fr. 1761)), -en (VDAkt. 1686, nr 247, Möller (1807)), -t (Runeberg ESkr. 1: 141 (1836)). (-elig 1660—1790. -lig 1590—1893) [jfr t. unvergleichlich] (†)
1) om person: som icke (l. endast med svårighet) kan förmås till förlikning l. till att leva i fred o. sämja med andra människor l. med ngn viss person, oförsonlig; ofördragsam; som lever i oenighet l. osämja; äv. oeg., om ngns sinne l. hjärta. Spegel Oliw. B 4 a (1675). Effter som han wäl wiste, thet Erchiebiskopen .. war bitter och oförlijkeligh, .. förthenskull lagade han sig til at .. wijka ther ifrån. Sylvius EOlai 521 (1678). Nilss Johansson i hästbergia, som här till oförlijckligen lefvat medh sin hustru. VDAkt. 26/7 1686. Effter som .. parterne icke kunna komma till förlÿkning uthan hafva ett oförlykeligit hierta till hvar andra. HärnösDP 1694, s. 265. Topelius EvBarn. 244 (1893).
2) om oenighet l. tvist o. d.: som icke är möjlig att bilägga l. förlika. En .. oförlikelig misshällighet. VDAkt. 1790, nr 492. Murberg FörslSAOB (1791).
4) oförliknelig; jfr förlika 3. Stiernhielm Herc. 56 (1648, 1668). Han är en oförliklig Värd och fägnar oss altid väl i sit hus. Dalin Arg. 1: 235 (1733, 1754). Nicander Vitt. 305 (1772). särsk.
a) i uttr. tycka oförlikligen om ngn, tycka mer l. bättre om ngn än om ngn annan; jfr oförliknelig b. Dalin Vitt. 3: 338 (c. 1752).
b) utan berömmande bibet., = oförliknelig c. Stiernhielm Fred. 3 (1649). (I staden Warwa) war nu jämwäl en skarp winter ock en oförlikelig kiöld. KKD 2: 65 (1708). Dalin Montesquieu 77 (1755).
Avledn.: oförliklighet, r. l. f. [jfr t. unvergleichlichkeit] (†)
OFÖRLIKNELIG3~0200 (oförli´knelig Weste), adj.; superl. -ast (†, Tessin Bref 1: 243 (1753)). adv. = (†, HSH 1: 199 (c. 1730), Dalin Arg. 1: 176 (1754)), -a (†, Serenius Ff 1 a (1734, 1757), Schultze Ordb. 2772 (c. 1755)), -en (numera föga br., Serenius EngÅkerm. 112 (1727), Östergren (1933)), -t. [jfr d. uforlignelig] om person l. sak: varmed ingen resp. ingenting kan jämföras, ojämförlig; företrädesvis o. numera nästan bl. (jfr c) med mer l. mindre berömmande bibet., för att beteckna att ngn l. ngt (i ett angivet avseende l. överhuvud) är bättre l. mer framstående o. d. än andra resp. ngt annat: som är utan like, makalös, enastående, oöverträffbar, storartad, utomordentlig, (högst) ovanlig. HC11H 14: 83 (1664). Efter .. (klostret vid Runisiski) var i rop, såsom en oförliknelig bygnad. Nordberg C12 1: 227 (1740). Utan sin oförlikneliga Tankestyrka, skulle han icke kunnat upfinna de lämpeligaste utvägar, at hinna syftomålet. Schönberg Bref 1: 184 (1778). Mälarens drottning hade .. klädt sig i en högtidsskrud af oförliknelig prakt. Nordenskiöld Vega 2: 462 (1881). Ludvig IX .. var en oförlikneligt ädel och högsinnad furste. Pallin MedeltH 47 (1884). KyrkohÅ 1935, s. 246. särsk.
a) (†) i superl.: förträffligast, bäst. De oförlikneligaste förtjenster. Tessin Bref 1: 243 (1753). Det mest oförlikneliga Norrköpingssnus. Carlén Klein 222 (1838).
b) (†) i uttr. tycka oförlikneligt om ngt, tycka mer l. bättre om ngt än om ngt annat. Almqvist JK 42 (1835).
c) (numera knappast br.) utan berömmande (o. ofta i stället med nedsättande) bibet.; äv.: som saknar motstycke; utomordentligt svår l. våldsam o. d.; ss. bestämning till ord betecknande viss egenskap: som har den angivna egenskapen i högre grad än ngn annan resp. ngt annat; äv.: kolossal, ofantlig; ss. adv. framför adj. i komp.: ojämförligt l. oerhört mycket. Stundom förtäres (vid skörbjugg) med en oförliknelig pijna både lefran, mieltan, krösan och tarmmahlen. Lindestolpe Skörb. 11 (1721). Staden (Tebe) syntes af en oförliknelig vidd. Ehrenadler Tel. 46 (1723). Christi lidande var oförlikneligen större, än (martyrernas). Dalin Vitt. I. 1: 24 (1744). Här voro oförlikneligt många Apel- och Päronträn. Linné Sk. 267 (1751). Man har velat gifva Vestmanlands slättbygd karakteren af ”oförliknelig fulhet”. VLS 99 (1886). särsk. (†): som icke kan användas till jämförelse med ngt annat (ss. prejudikat). Stiernman Riksd. 1217 (1654).
Avledn.: oförliknelighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara oförliknelig. Juslenius 428 (1745). DA 1771, nr 65, s. 1. —
OFÖRLIKNING. (†) oförsonlighet; osämja. Murenius AV 100 (c. 1644). Cavallin Herdam. 5: 343 (cit. fr. 1698). —
OFÖRLIKT, p. adj. (o- 1554 osv. v- 1537)
1) (numera bl. tillf.) om person: icke förlikt l. försonad (med ngn); som icke kommit överens med ngn i en viss sak l. gjort upp en viss sak med ngn; äv. övergående i bet.: som icke är sams l. som lever i osämja (med ngn). Då woredt förgäffues ytterligere komme til handels, effter wij nu twenne resser äre oförlijchtte åtskilde. HSH 36: 335 (1585). Daniel Mårthenson klaghar att han ähr oförlicht m(ed) .. sin broder uthi arfwesaaker. Murenius AV 484 (1661). Hildebrand Isl. 240 (1883). jfr (†): Oluff i mångelboda oforlicht häretzhöffdingzsaken for hoor. UpplDomb. 5: 62 (1574); jfr 2. särsk. (†) i det opers. uttr. det är oförlikt mellan den och den om ngt. 2SthmTb. 3: 109 (1554).
2) (numera bl. tillf.) om sak (tvist o. d.): icke förlikt l. bilagd; ouppgjord. Effter ath then tuistige handell, emellom oss och the Lubske (dvs. lybeckarna), och theris anhang, är än nw aldelis vforlicht. G1R 11: 314 (1537). Girs J3 56 (1627). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (†) om räkenskaper o. d.: som icke gjorts upp, ouppgjord. 2SthmTb. 5: 238 (1577).
3) (†) om person: som icke fått ersättning för liden förlust l. gottgjorts för liden oförrätt, som man icke gjort upp med o. d. Sahlstedt (1773). Oförlikte Borgenärer. Wallquist EcclSaml. 5—8: 267 (1794). Han är ännu oförlikt för den orätt som skedde honom. Möller (1807).
5) (†) ss. adv.: ss. ngt oförlikneligt l. enastående l. dyl.?; jfr oförliknelig. Hvad vil man oförlijkt med Jan Brockhuyzen pråla, / Enär en svensker man så väl then strängen rör. Broms Vitt. 369 (1714). —
OFÖRLORAD, p. adj. [jfr mnt. unvorloren, t. unverloren] (†)
1) som man icke mist l. blivit av med l. förlorat; som (ännu) är kvar. PJAngermannus ATrolle 9 (1620). Wi ha ändå det bästa oförlorat. Brenner Dikt. 2: 65 (1719). Thomander 2: 150 (1831).
2) icke förspilld. Eliest sosom köpmanshandeln altidh medh idkesamhet och tijdh oförloratt vill driffues. AOxenstierna 1: 491 (1633). —
OFÖRLOSSAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förlossad l. befriad; särsk.
a) (numera bl. i högre stil) i fråga om befrielse från fängelse, bojor o. d. Lagförsl. 321 (c. 1606).
b) om havande kvinna: som icke framfött sitt barn. Hoorn Jordg. 2: Föret. 1 a (1723). När hafvande qvinna dör oförlossad, får hon med sig kläder till barnets svepning. (Forssell o.) Grafström 128 (1833). —
OFÖRLOVAD, p. adj. [jfr mnt. unvorlovet, adv., t. unverlobt]
1) (†) ss. adv.: utan lov l. tillstånd. Anders Merthen anklagadhe sin gammull tiänere Jacob Persson honom oförlofuat från dragen wara. BtÅboH I. 6: 158 (1634); jfr 2. Sedan Olaus med honom om wiss hwsslega, nembl. 5 dal:r K. M. om åhret, hade warit öfwereens, antogh han i stufwan oförlowat och Niels owetterligen en annan student. ConsAcAboP 1: 192 (1645).
2) (†) som icke (i laga ordning) avskedats l. permitterats l. entledigats, som lämnat sin tjänst utan att (i laga ordning) ha erhållit avsked l. permission; särsk. om krigsmanskap. Schmedeman Just. 812 (1683). Murberg FörslSAOB (1791).
4) icke förlovad; förr äv. (om kvinna): icke bortlovad till maka åt ngn. 2SthmTb. 4: 28 (1569). Så som .. förnempde Marina Melkers dotter, ænn nu vngh, omÿndigh och oförlåfuet ær. 3SthmTb. 1: 120 (1593). Hjeltinnan sjelf är alldeles oförlofvad när man slår igen boken. SD(L) 1901, nr 599, s. 3. —
OFÖRLÅTEN, p. adj. [jfr t. unverlassen]
1) (†) icke övergiven; jfr förlåta 2. Linc. (1640; under indesertus). Schultze Ordb. 2671 (c. 1755).
2) (numera bl. tillf.) icke förlåten; dels om person: som icke fått förlåtelse (för ngt); dels om synd, brott, förseelse: för vilken man icke fått förlåtelse. Der synden oförlåten är, der är et ondt samvet. Borg Luther 1: 14 (1753). Oförlåten / Lorenzo dog i synd från herrskarståten. Nyblom NDikt. 149 (1865). —
OFÖRLÅTLIG, förr äv. OFÖRLÅTELIG (oförlå´telig Weste), adj. -are (gradf. dock bl. mera tillf.; Heidenstam End. 71 (1889)). adv. -a (†, Serenius (1734, 1757; under irremissibly), Schultze Ordb. 2670 (c. 1755)), -en (†, Schultze Ordb. 2670 (c. 1755), Atterbom Minnest. 1: 170 (1847)), -t. (-elig 1558—1807. -lig 1773 osv.) [fsv. oforlateliker (SkrtUppb. 250)]
1) om sak.
a) om synd, brott, förseelse mot ngn o. d.: som icke kan förlåtas, så svår att den icke kan förlåtas. Christus gör sielff en åtskildnat emellan förlåteligha och oförlåteliga synder. Falck Und. 116 a (1558). Franzén Pred. 2: 13 (1842).
b) med försvagad bet.: som man icke kan överse med l. finna sig i l. ursäkta, oursäktlig; äv. övergående i bet.: otillåtlig, oförsvarlig; obegriplig, orimlig. Ett oförlåtligt slarv. Begå en oförlåtlig dumhet, ett oförlåtligt misstag. Vara oförlåtligt slarvig, obetänksam, dum. Riccoboni Catesby 33 (1761). Det syntes henne, att hans taktlösa djerfhet derigenom (att han var gift) blef ännu tusen gånger oförlåtligare. Heidenstam End. 71 (1889). Man talar om piglogik, men att härvidlag använda detta uttryck skulle innebära en oförlåtlig underskattning av våra tjänande systrars intelligensnivå. Lidforss Vetensk. 19 (1900). Hon har burit sig oförlåtligt dumt åt. Oterdahl Borgarh. 274 (1913).
2) om person.
b) som handlar l. uppträder på ett sätt som man icke kan ursäkta l. överse med; numera nästan bl. (mera tillf.) ss. bestämning till karakteriserande personbeteckning (t. ex. narr, slarver o. d.). ”Är icke jag en narr, en oförlåtlig narr, som sitter qvar!” utbrast han. Almqvist Smar. 77 (1845). Bremer Brev 3: 466 (1856).
Avledn.: oförlåtlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara oförlåtlig; särsk.
b) till 1 b; tillf. äv. konkretare, om oursäktlig handling o. d. CJLAlmqvist (1841) i 2Saml. 12: 85. —
OFÖRLÄGEN. [jfr t. unverlegen]
2) (mera tillf.) icke förlägen (se d. o. 6). Wallin 1Pred. 3: 185 (c. 1830). 3SAH 9: 123 (c. 1875, 1894). —
OFÖRLÄGGELIG. (†) ovederlägglig; jfr förlägga, v.2 8. Itt oförleggeligit Argument. Elimæus MMortensdr A 3 a (1617). —
OFÖRLÄMPA, v. [sidoform till förolämpa; jfr förlämpa; jfr med avs. på bildningen oförrätta: för-orätta] (†)
1) = förolämpa 1. PLGothus 1Utl. N 2 b (1609). särsk. = förolämpa 1 b. Menige Riksens Ständer .. (ha) förklarat och förordnat, at Sweriges Lag och Rättighet (beträffande kronogodsen) .. altid oförändrat och oförlämpad blifwa skulle. HC11H 10: 79 (1650).
2) = förolämpa 3, 4. HFinlH 4: 160 (1556). Han hade oförlempat honom på predikestolenn, i Beling. UppsDP 17/12 1594. VDAkt. 1678, nr 252. —
OFÖRLÄNAD l. OFÖRLÄNT, p. adj. (förr) hist. icke tilldelad ngn ss. förläning (se d. o. 1), icke förlänad åt ngn; som icke utgör förläningsgods l. -ränta l. -spannmål o. d. G1R 20: 326 (1549). Effter thär äro tre sockner i .. (Nydala) gäldh, tvenne oförlänte, och then tredie är donerat till frijherreskaph (osv.). OxBr. 12: 388 (1620). At presteänkior kunne fåå sitt vppehelle aff Kronones oförlänthe renthor i spannemååll. HSH 22: 100 (1650). Forssell Hist. 1: 47 (1869). särsk. om bonde: som icke är förläningsbonde. Schmedeman Just. 75 (1580). BraheBrevväxl. II. 1: 14 (1641). —
OFÖRLÄNGD, p. adj.
1) (mera tillf.) icke förlängd o. d.; jfr förlänga, v.1 1, 2. Murberg FörslSAOB (1791). Pontin ÅmVetA 1832, s. 3.
OFÖRLÖST, p. adj.
1) (numera bl. i vitter stil, tillf.) icke befriad l. förlöst från ngt. Juslenius 266 (1745). särsk. bildl., möjl. med anslutning till 2 (jfr 2 slutet). De usla poeterna äro känslans oförlösta. Deras lidanden äro grymma. Siwertz Sel. 2: 133 (1920).
2) om havande kvinna: som icke framfött sitt barn. Lind 1: 1690 (1749). Har en barnsängs-qvinna dött oförlöst, brukar man (osv.). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 485 (1864). särsk. (tillf.) bildl., i uttr. gå oförlöst med ngt, gå o. bära på ngt som man icke fått sagt l. dyl. Den kitsliga åldren, då man omöjeligen kan gå oförlöst med et qvikt infall. SP 1780, s. 107. —
OFÖRMALD, p. adj. icke förmald. (Agardh o.) Ljungberg 4: 311 (1863). —
OFÖRMANAD, äv. OFÖRMANT, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förmanad o. d.; förr äv. ss. adv.: utan anmaning l. påminnelse, självmant. Szölff och gullringar, så mykit som hon oförmantt frambæra wille. 2SthmTb. 2: 73 (1550). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRMEDLAD, p. adj. [jfr t. unvermittelt]
1) (numera bl. tillf.) i egentligare anv.: som icke förmedlats l. förmedlas av ngt, som står i direkt relation till ngt (utan mellanled l. mellanhand o. d.), vars värkan sker direkt (utan förmedling), direkt, omedelbar. PoetK 1818, s. XXXVII. Den af begreppet oförmedlade föreställningen. Melin JesuL 1: 43 (1842). Stenblock, å hvilka takets stenbjälkar oförmedladt hvila. Hahr ArkitH 7 (1902).
2) bildl., betecknande att det mellan två l. flera företeelser l. föremål som sammanställas l. jämföras l. som uppträda intill varandra i rummet l. tiden icke finnes ngt som intar en förmedlande mellanställning l. bildar en förmedlande övergång; ss. adv. äv.: tvärt, oväntat, plötsligt; utan övergång l. inledning. De oförmedlade motsatserna af gudomligt och menskligt. Melin JesuL 1: 45 (1842). Kärlets sammandragning (uppåt) sker .. vida mera oförmedladt än vid foten. MeddSlöjdF 1898, 1: 16. Efter oss kommer de, som är större än vi, sade hon oförmedladt, som om hon besvarat en fråga af sin egen själ. Wägner Pennsk. 198 (1910). Han roar sig med att ställa de bjärtaste färger oförmedlat vid sidan av varandra. NordT 1925, s. 484.
3) (i sht om ä. förh.) kam. om mantal, hemman o. d.: icke nedsatt resp. vars mantal icke nedsatts, icke förmedlad (se förmedla II 2). Förmedlade och oförmedlade Hemman. Schmedeman Just. 1242 (1689). AB 1845, nr 238, s. 1. Minnesskr1734Lag 2: 481 (1934). —
OFÖRMEDLING. (†) förhållandet att mantalet (för ett visst hemman o. d.) icke förmedlats l. nedsatts, oförmedlat mantal. VDAkt. 1779, nr 392. BL 12: 178 (1846). —
OFÖRMENAD l. OFÖRMENT, p. adj. [jfr t. unvermeint] (numera bl. i vitter stil, tillf.) som icke förmenas (ngn), som det tillåtes (ngn) att obehindrat göra, (fullt) tillåten l. tillåtlig, icke förbjuden; äv. med indir. obj. Visb. 1: 186 (c. 1620). Det synes böra vara hvarje historieskrifvare oförment, att begränsa sin historiska framställning så som det finnes bäst öfverensstämma med hans afsigt. Melin JesuL 1: 143 (1842). Lundgren Ibsen Gynt 180 (1927). —
OFÖRMILDRAD, p. adj. (i vitter stil) om ngt (som uppfattas ss. l. jämföres med ngt) hårt o. d.: icke mildrad l. gjord mindre hård l. förminskad l. försvagad o. d.; äv. bildl. Heidenstam KlassGerm. 31 (1898). Gripenberg Järnefelt MFöräldrRom. 127 (1929). —
OFÖRMINSKAD, p. adj. [jfr mnt. unvorminket]
1) icke förminskad; vars kvantitet l. volym o. d. icke förminskats. Helsingius (1587). Sweriges Rijkes Grentzer äre ännu in til thenne dagh oförminskat beholdne wordne. Stiernman Riksd. 569 (1604). Ling Regl. 98 (1836). särsk.
a) (om ä. förh.) kam. om lön, skatteavgift, pänningbelopp o. d.: vars storlek icke minskats, lika stor (som förut l. ursprungligen), oavkortad, oreducerad. De, som .. (krigsgärden) opburit .. hafwe, låthe henne medh förste oförandrat och oförminskat lefwerere. RA II. 2: 148 (1617). Det årliga pensionsbeloppet efter aflidna delägare .. utgår oförminskadt från och med månaden näst efter den, då delägaren aflidit. SFS 1908, nr 61, s. 19.
b) om ngt abstrakt (jfr 3); ss. adv. äv.: lika. Runeberg ESkr. 2: 260 (1853). Casimir återfann sina militära vänner oförminskadt törstiga. Lundegård Tit. 373 (1892). Med oförminskadt intresse. De Geer Minn. 1: 165 (1892).
2) (†) som icke sönderdelats i mindre stycken l. pulveriserats o. d. Pulvret (av pepparmynta) är lifligare grönt än den oförminskade drogen. Rosendahl Farm. 326 (1896).
3) om ngns anseende, förr äv. om person, för att beteckna att ngn icke förlorat i anseende. Leopold 5: 202 (c. 1827; om person). Män af oförminskad borgerlig ära och erkänd rättskaffenhet. Nordström Samh. 2: 802 (1840). —
OFÖRMINSKLIG, adj. (†) som icke kan l. får förminskas; som alltid bevaras l. är lika stor l. stark o. d., (ständigt) oförminskad. Murberg FörslSAOB (1791). En .. Dionysos-kalk .. / Med oförminsklig strålningsflod till brädden fylld. Atterbom LÖ 2: 162 (1827). Quennerstedt StrSkr. 2: 317 (1885, 1919). —
OFÖRMOD, sbst. [jfr oförmodad] (†) i uttr. i oförmod, oväntat, händelsevis. Messenius Ret. D 2 b (1610). —
OFÖRMODA. [jfr oförmodad] (†) överraska; överrumpla. CIHallman 131 (1776). Gif skämtets udd sit fina skick, / I ord som glättigt oförmoda. Lenngren (SVS) 2: 212 (1798). Ehrengranat Ridsk. II. 2: 113 (1836). —
OFÖRMODAD, förr äv. OFÖRMODD, p. adj. (-modad 1651 osv. -modd 1614—c. 1616. Anm. Formen oförmödda i RA I. 4: 815 (1598) står möjl. felaktigt för oförmodda, pl. av oförmodd) [jfr d. uformodet, mnt. unvormōd(et), t. unvermutet, adv.] om händelse, tillstånd o. d.: som inträffar l. sker l. kommer (över ngn) utan att man överhuvud väntar det l. mot förmodan l. (numera vanl.) som inträffar osv. vid en tidpunkt l. ett tillfälle då man icke väntar det, oväntad, oförutsedd; ofta med bibet. av (o. stundom närmande sig) bet.: plötslig, överraskande. Så är .. (några studenter, som tänkte resa utrikes) noghot oförmodt förhinder påkommit. OxBr. 12: 568 (1614). Sedan Gud den Aldrahögste igenom en oförmodad hastig Död behagat bortryckia .. den Stormäcktigste Konung Carl den XII:te (så osv.). PH 1: 2 (1718). Skulle någonsin den oförmodade händelse inträffa, at Konungens beslut vore uppenbarligen stridande emot denna Regerings-Form. RF 1809, § 9. ”Det var mig lika kärt som oförmodadt” — sa' presten kom in i himmelriket. Holmström Sa' han 15 (1876). Till de flesta städer och kloster kommo vi (vikingar) så oförmodadt, att folket hvarken hann fly eller reda sig till försvar. Schück o. Lundahl Lb. 1: 47 (1901). särsk.
a) (†) i vissa opers. konstruerade uttr., t. ex. det är oförmodat, man finner det oförmodat, det är oväntat l. överraskande l. förvånande, man blir överraskad l. förvånad. Melanderhjelm ÅmVetA 1784, s. 62. Nya Spinhuset. .. Det är oförmodadt, at i första ögnablicket redan, förlorats det allmänna begreppet om Spinhus, på detta ställe. .. Ingen missnöjd mine synes. Sundelius NorrköpMinne 629 (1798). Atterbom Minnest. 2: 270 (1842).
b) (numera knappast br.) om ngt mer l. mindre konkret: som dyker upp oväntat l. överraskande, som man icke väntat finna vid ett visst tillfälle l. i ett visst sammanhang o. d. Om .. (poeterna) sielfve ofta inflicka oförmodade meningar blott för Rimen skull .. så är dem dock sådant föga hederligt. Dalin Arg. 2: 7 (1734, 1754). Den som genom val blef Konung i Sverige hade intet at frukta för oförmodade Kron-Pretendenter. Lagerbring 1Hist. 2: 84 (1773). Såg jag slutligen några små oförmodade konstverk. Atterbom Minn. 237 (1817). Sturzen-Becker 1: 22 (1861). —
OFÖRMODANDES, förr äv. OFÖRMODANDE, oböjl. p. adj. o. adv. (-ande 1619—1785. -andes c. 1585—1919) [jfr d. uformodendes, mnt. unvormodens, t. unvermutend, unvermutens] oförmodad, oväntad, oförutsedd; numera bl. ngn gg ss. adv.: oförmodat, oväntat, oförutsett; utan att den det gäller anar det; äv. övergående i bet.: händelsevis; äv. med indir. obj. Brahe Kr. 17 (c. 1585). Är oss aldelis oförmodendes af borgmesterne her i staden .. vettendes vordet om dett buller. RA I. 3: 180 (1593). Thenna .. Kampen (mellan David o. Goliat) skedde meera medh oförmodandes vthgång än medh lijka sammangång. Rudbeckius Starcke C 7 b (1624). Medan konungen drack, gav hon honom oförmodandes ett dråpslag. Schück AllmLittH 1: 21 (1919). —
OFÖRMODENT, adj. [jfr t. unvermutend] (†) oförmodad, oväntad, som kommer oväntat l. överraskande. SvRiksd. I. 4: 191 (1693). —
OFÖRMODIG l. OFÖRMODIGT, adv. [jfr t. unvermutig] (†) oförmodat, oväntat. PJAngermannus Vthl. 29 (1623). Annerstedt UUH Bih. 2: 152 (i handl. fr. 1671). —
OFÖRMODLIG, förr äv. OFÖRMODELIG (oförmo´delig Weste), adj.; komp. (†) -are (Schück SvFörlBokhH 2: 252 (i handl. fr. 1762)). adv. = (†, Linc. (1640; under abrupte), Nicander VirgÆn. 35 (1751)), -a (†, L. Paulinus Gothus ThesCat. 202 (1631), Nohrborg 376 (c. 1765)), -en (se d. o.), -t (Lucidor (SVS) 42 (c. 1670), Crusenstolpe Tess. 1: 178 (1847)). (-elig 1589—1824. -erlig 1762. -lig 1678—1933) [jfr t. unvermutlich, ävensom d. uformodentlig] (numera knappast br.) oförmodad, oväntad, oförutsedd; äv. med bibet. av (l. mer l. mindre närmande sig) dels bet.: plötslig, överraskande, förvånande, dels (pregnant) bet.: (överraskande) stor l. snabb o. d. Berchelt PestOrs. Föret. A 3 a (1589). På hwad Sett, skal Christus komma til Domen? .. Oförmodeligha såsom en tiwf. L. Paulinus Gothus ThesCat. 202 (1631). Klage-Rim Öfwer .. Den Högwälborne Grefwinnans Fru Sigrid Oxenstiernas Hastige och oförmodelige Frånfälle. Brenner Dikt. 1: 94 (1688, 1713). Wist woro det en oförmodelig lycka, om du kunde säya migh hwart Niflunga skatten woro kommen. Peringskiöld Wilk. 517 (1715). En dag fick jag af honom et oförmodligt besök. Ullman GrefvHänd. 16 (1782). Leopold 4: 4 (c. 1820). Det tycktes roa honom att behandla Anders vid smedjan som en sprallegubbe och låta hans jättekropp utföra en mängd oförmodliga rörelser. Larsson Hemmab. 113 (1916). Östergren (1933). särsk.
a) (†) i det opers. konstruerade uttr. det är oförmodligt, det är överraskande l. förvånande. Det var visst oförmodligt, att en liten, så väl med blomster omsvept gadd .. skulle sticka så djupt genom Churkåpan. Ljunggren SVH 2: 472 (cit. fr. c. 1795).
b) (†) om ngt mer l. mindre konkret; jfr oförmodad b. Schroderus Os. III. 2: 248 (1635). Effter som en häfftig Storm och Owäder hade .. nederskakat en oförmodeligh Sniö. Sylvius Curtius 262 (1682). Den oförmodelige vinden, som i hast förde Danske flottan undan, satte dem utom stånd at göra annat än harmas. Celsius G1 1: 36 (1746). Porthan BrCalonius 5 (1791).
c) i n. sg. i substantivisk anv. Lind (1749). En bönbok, som jämte mycket annat oförmodligt innehöll: ”Bön, då man faller utför ett kyrktorn”. Engelke Småstad 162 (1906).
d) (†) övergående i bet.: tillfällig, tillfällighets-. En oförmodlig wijsa. giord ex tempore. Columbus Ordesk. 88 (1678).
Avledn.: oförmodlighet, r. l. f. [jfr t. unvermutlichkeit] (numera knappast br.) förhållandet att ngt inträffar oförmodat l. mot förmodan; äv. konkretare: oförmodad händelse. HFinlÖ 332 (1714). Oförmodlighet et nöyes känsla höyer. GCCederhielm Vitt. 164 (1740). Rätt vad det är inträffa oförmodligheter. Larsson Hemmab. 154 (1916). —
OFÖRMODLIGEN, adv. (-eligen 1607—1881. -ligen 1626—1889. -lin 1688 (i vers)) [till oförmodlig] (†) oförmodat, oväntat, oförutsett; mot förmodan; äv. med bibet. av l. närmande sig bet.: plötsligt, hastigt, överraskande, förvånande; äv. med indir. obj. Chesnecopherus Skäl Hhh 2 a (i handl. fr. 1599). Schroderus Os. 1: 312 (1635). Herrans dom kommer oförmodeligen. Kolmodin QvSp. 1: 213 (1732). Iag feck oförmodeligen fremmande till mig. JvHöpken (1763) hos Linné Bref I. 7: 156. Topelius Planet. 3: 80 (1889). särsk.
a) övergående i bet.: händelsevis; oavsiktligt; intet (ont) anande, utan att veta om l. tänka på l. märka det; ovetande. Thet är en stoor Åtskildnat emillan then som medh Vpsåt och Flijt fyller sigh medh Wijn in til thesz han blifwer drucken, och then som eliest oförmodeligen kommer ther til. Schroderus Os. 1: 634 (1635). I den 7. Inträdet. visar sig Zaletta, som oförmodeligen i letandet efter Falcner, håller följande tal innan hon blifver honom varse. Hesselius Zaletta 71 (1740). Om något af .. (det giftiga trädets) quistar kommer oförmodeligen att kastas i elden, så orsakar luckten deraf en skyndsam död. Westerdahl Häls. 41 (1764).
b) övergående i pregnant bet.: överraskande illa resp. bra l. väl. Konungen hafwer sigh så otilbörligen och oförmodheligen förhållit emoot oss (osv.). Chesnecopherus Skäl Mmm 1 b (1607). En hand full svinlort .. en ingifvit, som ingen annat viste än han skulle blöda ihiäl sig, halp så ögonskenligen och oförmodeligen, at han kunde dagen therefter gå åter vt på gatan. Roberg Beynon 203 (1697, 1727). —
OFÖRMULTNAD, p. adj.
1) som icke alls l. icke fullständigt undergått förmultning, icke förmultnad l. förvandlad till mull. Iduna 5: 119 (1814). Ju mer oförmultnad torfven är, dess mer lämpar han sig till strö. LB 1: 380 (1901). NoK 43: 118 (1925).
OFÖRMÅGA. [jfr t. unvermögen]
1) förhållandet att (konstitutionellt l. tillfälligtvis) sakna förmågan att göra ngt visst, egenskapen l. förhållandet att vara oförmögen till ngt; äv.: oduglighet, oskicklighet, bristande färdighet; ofta med bestämning (inf., i sht förr äv. prep.-uttr. inlett med av) angivande i vilket avseende förmågan saknas. Linc. (1640; under invalentia). Kellgren (SVS) 2: 190 (1783). Hvad .. bristerna i min stil och föreställningssätt angår, så hafva de visserligen ingen annan grund än min egen oförmåga. Hammarsköld SvVitt. 1: V (1818). Vexternes oförmåga, att flytta sig. Agardh Bot. 1: 63 (1830). Hos .. (småbarnen) finner man samma oförmåga af regelbundet arbete och af reflexion som hos naturfolken. Cederschiöld Rytm. 123 (1905). Man upptäcker sin tankeapparats oförmåga att penetrera Hegel och Boström. Hellström Malmros 162 (1931). jfr arbets-oförmåga.
2) (†) impotens. Dalin (1853). Ofruktsamhet .. hos hondjur beror på .. (bl. a.) oförmåga hos handjuret. Lundberg HusdjSj. 399 (1868). Ahlman (1872).
3) konkret, om person som (på ngt visst område l. i allm.) saknar förmåga l. duglighet l. skicklighet, oskicklig l. oduglig person, ”odugling”. Snällp. 1848, nr 68, s. 4. På ämbetsmannabanan är det ju bara oförmågor, som komma fram nuförtiden. Procopé FädrAnd. 37 (1909). SD(CD) 1919, nr 202, s. 4. —
OFÖRMÅNLIG3~020. icke förmånlig, ofördelaktig, ogynnsam.
1) motsv. förmånlig 1. Murberg FörslSAOB (1791). Helsingfors' för en sjöstad oförmånliga läge. Ramsay VägvFinl. 7 (1895).
Avledn.: oförmånlighet, r. l. f. till 1, 2. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (tillf.) till 2, konkretare, om oförmånligt yttrande o. d. Sjöberg FridaB 57 (1922). —
OFÖRMÄLD, p. adj.1, l. OFÖRMÄLT, p. adj.1 (†) icke omtalad l. nämnd l. meddelad, förtigen; särsk. i uttr. låta l. lämna l. hålla ngt oförmält, förtiga ngt, icke berätta om ngt, underlåta att meddela ngt; företrädesvis negerat, i sådana uttr. som icke låta osv. l. icke kunna låta (ngn) ngt oförmält, äv. (elliptiskt) icke kunna (ngn) ngt oförmält, icke underlåta resp. icke kunna underlåta att omtala l. omnämna ngt (för ngn) l. meddela l. säga (ngn) ngt; jfr förmäla, v.1 1. RA I. 3: 878 (1597). Hwad de eljest hade til at förskjäncka och til täring, låter man här oförmält. Tegel E14 242 (1612). Jagh .. kann .. min k. broder icke oförmält lathe, att (osv.). OxBr. 3: 135 (1627). Kan iagh eder wälb:t eij oförmält hålla, at (osv.). Schück VittA 1: 180 (i handl. fr. 1648). Näst tillbörlig Salutation kunne wij vndertecknade icke oförmällt, dhet wij dhen 3 Aprilis wore uthj Bexeda. VDAkt. 1664, nr 64. Borg Luther 1: 243 (1753: lämnar oförmält). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. i den fristående satsförkortningen ngt oförmält, utan att (i sammanhanget) nämna ngt. RA I. 3: 737 (1596). —
OFÖRMÄLD, p. adj.2, äv. OFÖRMÄLT, p. adj.2 [jfr t. unvermählt] (numera bl. i vitter stil, tillf.) ogift; jfr förmäla, v.2 1. Runius (SVS) 1: 238 (1712). Bååth WagnerS 4: 7 (1908). —
OFÖRMÄNGD, p. adj. (o- 1526—1889. u- 1538) [fsv. oformängder; jfr t. unvermengt] (†)
1) oblandad, ren; som icke är uppblandad med l. innehåller främmande (särsk. sämre, oäkta) beståndsdelar; företrädesvis bildl., särsk. om lära, predikan, tro o. d., övergående i bet.: oförfalskad, oförvanskad; jfr förmänga 1. OPetri 1Und. A 2 b (1526). Vi .. vilie thet så bestella, at .. (Guds ord) skal kring om alt riket och vedh alla kyrkior, .. rent och oförmängdt predikat varda. RA I. 1: 118 (1529). The sanfärdige oförmängde och oförfalskede Historier, som thervthöffuer schreffne äre. G1R 18: 258 (1547). Min Tröst är thet allena, / Ehuru iagh war trängd, / Bland andre Språk orena, / Står iagh (dvs. sv. språket) nu oförmängd. Skogekär Bärgbo Klag. B 4 a (c. 1632). Sacramentet, hvilkas Elementa man moste utdela efter consecrationem skickeligen, så at vinet är oförmängt och icke förderfvat. Wallquist EcclSaml. 5—8: 151 (1791). Ett rent, oförmängdt förnuft. Emanuelsson Plut. 2: 7 (1842).
2) ss. adv.: utan sammanblandning l. förväxling; jfr förmänga 3. Leo 1. framställer .. vthi wår Herra Iesu Christo twenne naturlige Wärkande, oförmändt och oåtskilt. Schroderus Os. 2: 334 (1635). —
OFÖRMÄRKLIG, adj.; adv. = (Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668)), -e (Brahe Kr. XI (c. 1585)), -en (G1R 16: 57 (1544), Därs. 27: 214 (1557)), -t (Murberg FörslSAOB (1791)). (-elig 1544—1764. -lig 1651—1791) [jfr d. uformærkelig, ä. t. unvermerklich; till förmärka] (†)
I. adj.: omärklig. Mjölk-ådrorna, som äro små käril, hvilka öpna sig i små tarmarna, uti en oräknelig myckenhet af oförmärckeliga porer. Westerdahl Häls. 1: 73 (1764). Murberg FörslSAOB (1791).
II. adv.: omärkligt, oförmärkt. G1R 16: 57 (1544). Brahe Kr. XI (c. 1585). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRMÄRKT, p. adj. [jfr d. uformærkt, t. unvermerkt]
I. (numera bl. tillf.) adj.: som icke (för)-märkes l. observeras, omärklig, som sker l. göres o. d. i smyg, förstulen; äv. i utvidgad anv., om ngns sätt att göra ngt omärkligt; i predikativ anv.: utan att ngn l. den som det gäller märker det. Linc. (1640; under inobservatus). Äro flere tilstädes, gier han henne en oförmärkt blink, som ej menar godt. Dalin Arg. 2: 367 (1734, 1754). Jarlarne Ring och Adils sågo snart, att de ej kommo oförmärkte på dem. Bååth EgilS 114 (1883). De små fjellhumlornas snabba och oförmärkta arbetssätt. BihVetAH XII. 3. nr 6, s. 11 (1887). Östergren (1933). särsk.
a) (†) i uttr. hålla sig oförmärkt, uppehålla sig (ngnstädes) i hemlighet, uppträda inkognito. Brahe Kr. 55 (c. 1585). Hertigh Otte .. hölt sigh oförmerckt, säijandes sigh wara een HoffJunckare. Tegel G1 2: 196 (1622).
b) (†) i sådana uttr. som låta bliva oförmärkt om ngt, låta ngt passera i tysthet, så att ingen får veta ngt om det; icke kunna låta ngn ngt oförmärkt, icke kunna underlåta att meddela ngn ngt [möjl. med anslutning till oförmält, p. adj.1]. Der h(ans) f(urstliga) N(åde) techtes .. att lathe blifve aldelis oförmärkt om någen sådene split emillen h(ans) f(urstliga) N(åde) och riksens rådh. RA I. 3: 736 (1596). Thetta .. hafver jagh E. Hd icke kunnit oförmärkt lata. OxBr. 12: 353 (1613).
c) (†) i utvidgad anv.: dold, hemlig, förtäckt; osökt. At så framt de mästa eij snart öpna ögonen, vij allesammans äro sålde under en oförmärkt träldom. Polhem Bet. 1: 16 (1721). Ortens täckhet gör en oförmärkt anledning til betraktelser. Riccoboni Catesby 7 (1761). Att de .. lemna sina begärelser ett oförmärkt medhåll, och inse icke att det är hor. Schartau UtkPred. 6 (1819).
d) (†) om grad, för att beteckna en gradvis, omärkligt skeende övergång. Adlerbeth PVetA 1790, s. 41.
II. adv.: utan att ngn l. den som det gäller märker det, omärkligt, omärkbart; i tysthet l. hemlighet l. smyg; förstulet; på ett sådant sätt (stilla, sakta, gm ytterligt små, successiva förändringar o. d.) att det icke märkes; stundom: utan att röja sig l. sin värkliga avsikt med ngt, utan att ngn l. den som det gäller fattar vad som egentligen sker. G1R 24: 441 (1554). Doch skall sådantt skee oförmerchtt, icke sosom ded vore honom befaledt, uthan sosom han eliest hade hörts talas därom. AOxenstierna 2: 70 (1612). Ålderen kommer oförmärckt. Grubb 889 (1665). Lagen, som icke kan giöra Menniskian saliga, wijsar, lijka som oförmärkt til Christum. Emporagrius Cat. D 3 a (1669). Hagell .. gör något gnyy när thet faller, men förswinner sedan hastigt och oförmerkt. Spegel Oliw. A 2 a (1675). Oförmärkt taga begären välde öfver de grundsatser af dygd och vishet, som uppfostran och Religion nedlagt i vårt bröst. Lehnberg Pred. 3: 137 (c. 1800). Blott när vägen plötsligt kröker, när den svänger nedåt strömmen, / Oförmärkt med ena handen far ibland tar tag i tömmen. Wirsén LifvVår 25 (1888). Eva .. nöp mig oförmärkt i armen. Wägner Norrt. 73 (1908). (†) Åsen (på hjulplogen i fråga) var bögd såsom Västmanlandsplogen; men helt oförmärkt. Barchæus LandthHall. 72 (1773). särsk. (†) med indirekt obj. angivande den för vilken ngt sker omärkligt. CivInstr. 258 (1636). (Konungens beslut) at .. fienden oförmärkt gå öfwer gränsen. HC11H 1: 93 (1677).
OFÖRMÄTEN, p. adj.
1) [jfr mnt. unvormeten, ä. t. unvermessen; jfr o- 1] (†) icke förmäten l. övermodig, anspråkslös, blygsam. Och, bland så stoort berömm, ett oförmätet sinne, / Ett mod, ther alt förnämt, men intet stolt var inne. Lagerlöf Vitt. 83 (1698).
2) [jfr o- 3 anm.]
a) (†) förmäten, djärv. Gelanor .. bad .. (Florindo), han skulle afstå med then oförmätene dierfheten, och mycket mehra igenom modeste och höflige seder sökia sin ähra. Weise 40 (1697).
b) (bygdemålsfärgat i vissa trakter av Norrl.) fri o. rättfram, djärvt frispråkig, uppriktig o. d. Men nu får pastorn igen förlåta, att jag ä' så oförmäten, men jag säger rent ut som jag tänker. Roos Skugg. 211 (1891). —
Spoiler title
Spoiler content