FÖRNÖDEN förnø4den l. fœr- (förnö´den Weste (i bet. I); förnö´d'n Dalin (i bet. I)), adv. o. adj.; ss. adj. -dne, -dna, -dnare.
Ordformer
(ss. adv. -nöd(h)en 1527—1871. -nöden(n)e 1535—c. 1645. -nödena 1603. — skrivet ss. två ord 1556—1724)
Etymologi
[jfr d. fornøden; ombildning av mnt. van nōden, eg. ’av nöden'; jfr uttr. av nöden (se under NÖD). — I bet. II föreligger ett senare lån från d.]
I. (†) ss. adv., i uttr. hava ngt förnöden, behöva ngt, vara förnöden, vara av behovet påkallad, vara behövlig, vara nödvändig. Så ma tw ther henn skicke .. hwad ther mesth behoff görs oc förnödhen ær. GR 4: 108(1527). (Han skall genast) kome till oss, mett same folk, ty wij haffue thet nw storligen fornöden. Därs. 9: 149(1534). Eneman Resa 1: 170(1712). Hafva någonting förnöden; vara förnöden. Kindblad(1871; anförda ss. föråldrade uttr.).
