publicerad: 1927
FÖRORDA fö3r~ω2rda l. fœ3r~, v. -ade ((†) p. pf. n. -orditt TbLödöse 30 (1587)). vbalsbst. -AN (i bet. III, tillf. RBerg i SoS 1916, s. 81), -ANDE; -ARE (numera bl. tillf. i bet. III, SvLittFT 1833, sp. 349, Östergren (1923)).
Ordformer
(-ord- 1527 osv. -o(o)l- 1678—1690. -ård- 1624)
Etymologi
[fsv. forordha; jfr d. fororde, mnt. vorworden; till FÖRORD. I bet. I är ordet möjl. bildat av FÖR- I 2 o. ORDA]
I. (†) förutskicka; inleda; förutsäga.
1) förutskicka (ngt), i förväg erinra l. underrätta (en läsare om ngt); inleda; framställa inledande anmärkning(ar) till (ngt); jfr FÖRORD II 2. Detta vare nu här förordat, en gång för alla. SvMag. 1766, s. 42. Jag har genom dessa betraktelser kanhända alltför vidlyftigt förordat anmälan af den skrift som blifvit stäld i spetsen för dessa rader. Geijer I. 8: 349 (1843). (Sv.) Förorda, .. (t.) Vorerinnerungen machen. SvTyHlex. (1851). — särsk. refl.: inledningsvis framställa en anmärkning l. ett påpekande. För'n iag inlåter meg wijdare här i, wil iag föroola meg i en Ting, at man inte taar för illa opp, dä' iag något nytt framförer. Columbus Ordesk. 41 (1678).
II. (†) motsv. FÖRORD II 3: (på förhand) avtala l. överenskomma om (ngt); uppsätta (ngt) som villkor l. betingelse; förordna, bestämma, stadga, föreskriva. Fforordedhe wij med eder atj skulle effter thenna dag vara oss för en tro man. GR 4: 308 (1527). Är så förorditt, att om the (dvs. slaktarna) iche altidh haffuer ferskt maath till kiöpz, schall then, thett iche haffuer, böthe 3 m(ar)k. TbLödöse 30 (1587). (Sv.) Förorda .. (fr.) Se réserver, stipuler. Weste (1807). — särsk.
a) i uttr. förorda sig ngt, förbehålla sig (ngt). (Jag har) enligt särskilt Contract af den 19de september 1782 förordat mig Byggnings tunnan. VDAkt. 1784, nr 112.
b) refl.: utfästa sig, försäkra, lova. Förordade och beplichtade sigh strax ther hoos, at inthet war han (dvs. Gustav Vasa) begärandes någet Konungadömme. Svart Ähr. 65 (1560).
III. motsv. FÖRORD III: anbefalla, rekommendera, tala för (ngn l. ngt); giva (ngn) sitt förord; äv. (numera föga br.) refl. BtÅboH I. 3: 25 (1624). LHammarsköld (1810) i BrefNSkolH 173. Saken skall tillräckligt förorda sig sjelf. SvT 1852, nr 3, s. 4. Horn förordade ganska varmt det Danska förbundet. Malmström Hist. 2: 88 (1863). SvTidskr. 1873, s. 489. Vid den senare (riksdagen) förordade han 30 dagars vapenöfning, fördelad på 2 år. Rundgren i 3SAH 2: 89 (1887). Det var en ung släkting, som hans svärmor ville förorda (till gemål åt honom). Lagerlöf Troll 2: 88 (1921). — jfr (†): En man, som, genom hela sitt väsende, på ett så fullkomligt sätt förordar för sig sjelf. Leopold (1812) i GustBr. 149.
Spoiler title
Spoiler content