publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(II A) FÖR-PLIKTIG, adj. (-ig 1534—1720 (: högstförplicktigste). -og 1547. -ug 1534—1571) [fsv. forpliktogher; liksom d. forpliktig efter mnt. vorplichtich] (†)
a) pliktig l. skyldig (ngn ngt l. att göra ngt). (Under viss förutsättning) skal Danmarks rike wara forplictugt .. att (osv.). SvTr. 4: 151 (1534). Then hulskap, hörsamhet och lydne, som alle Sverigis inbyggiere äre konungen förplichtige. RA 2: 11 (1561). Hjelt Medicinalv. 3: 603 (i handl. fr. 1707). jfr HÖG(ST)-FÖRPLIKTIG.
b) tillbörlig, vederbörlig, ”skyldig”. Mijn ödmiuke forplictige och hulle tro tyäniste altid ödmiukelige beuisendis. GR 9: 377 (1534). RA 1: 545 (1547). —
(II 3) -PLIKTIGA förplik4tiga l. fœr- (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [jfr d. forpliktige, t. verpflichtigen; till PLIKTIG] (mindre br.) = FÖRPLIKTA 1 a. Bemälte Herr Carlström må förplicktigas återbetala (osv.). VDAkt. 1760, nr 438. För egen del anser (Karl XIV) sig förpliktigad att (osv.). HT 1917, s. 187. —
-PLUMPA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (konkretare), -ning (konkretare). [jfr d. forplumpe, mnl. o. t. verplumpen]
1) [jfr motsv. anv. i d. (Arrebo Hex. 233)] (†) till II A, tr.: grumla. (Kättarna) förplumpa så then klara Schriftens Källa. Spegel GV 227 (1685; jfr: Thi plumpe de med Mact, de Lifsens Becke klare. Arrebo Hex. 234).
2) (föga br.) till II 3, tr.: göra plump l. simpel l. grov; försimpla, förgrova. Kanske jag förplumpar Hans Uttryck. VexiöBl. 1815, nr 5, s. 3. Denna nations Romgästande medlemmar .. (hava) kanske varit de, som mest bidragit till att förplumpa karnevalsglädjen. Kjellin Troili 1: 145 (1917).
3) refl.: av dumhet l. okunnighet göra sig skyldig till en taktlöshet; begå ett om dumhet osv. vittnande misstag, dumma sig. Gyllenborg Sprätth. 39 (1737). Förplumpade sig magistraten i någon af städerna Lund och Malmö, genast hade den (tidningen) Gefion på halsen. Ahnfelt StudM 1: 250 (1857). En hjärtats och förståndets värdighet, inför hvilken jag fruktade att förplumpa mig. De Geer Minn. 1: 99 (1892). Stackars Ellis .. förrådde gång på gång sin okunnighet, fastän Defleure gjorde allt för att rädda henne från att förplumpa sig. PT 1905, nr 70 A, s. 2. särsk. ss. vbalsbst. -else, -ning, i konkretare anv. Crusenstolpe Mor. 4: 108 (1841). Aftonbladet .. sökte att med några fraser af erkännande utplåna sin förplumpning. Wirsén i 3SAH 2: 716 (1887). Lamm Dalin 308 (1908). —
(II B, 1 a β) -PLUNDRA. [jfr ä. d. forplyndre] (†) (ut)plundra; röva bort, stjäla. Linc. (1640; under dispolio). Wår land och län äro förplundret. Brasck TyKr. G 1 a (1649). Det litzla goda iagh .. hade (i min kista) blef förplundrat. VDAkt. 1700, nr 235. Därs. 1720, nr 170. —
(II 1 a β) -PLUSTRAD förplus4trad l. fœr-, p. adj. [jfr sv. dial. (södra Skåne) forplūstrad; jfr d. dial. plustret, röd o. uppsvälld l. tjock i ansiktet, ävensom mnt. plūsterig, svullen (se PLUSSIG)] (i sydligaste Sv., starkt bygdemålsfärgat, föga br.) häftigt andfådd. Ändtligen blef draken förplustrad och sade: ”låt oss pusta litet”. Lovén Folkl. 41 (1847). Cavallin Kipling Gadsby 167 (1897). —
(II 1 a β) -PLÅGAD040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. [jfr FÖR-PINAD] (i vitter stil, i sht i Sv.) utpinad. Ångrar du inte? .. sade han lika tonlöst och med samma förplågade uttryck i sitt ansigte. Benedictsson Peng. 275 (1885). Wahlenberg StorM 110 (1894).
Spoiler title
Spoiler content