FÖRPOST fö3r~pos2t l. fœ3r~, r. l. m., om person m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom d. forpost efter t. vorposten; till FÖR- I 1 c α]
i sht mil. truppstyrka avdelad att bevaka visst område (vissa vägar o. d.) o. därigm trygga bakomvarande större avdelning under vila; i sht förr äv. allmännare: framskjuten truppavdelning; förr äv.: framskjuten enskild vaktpost. Saxiske För-posterne drogo sig alt närmare til Staden. Nordberg C12 1: 359(1740). Der stod en liten förpost nu, knappt tjugu man engång. Runeberg 2: 52(1846). Vid infanteriet utgöres en större förpost i regeln af 1 bataljon jämte en för spaning och rapportföring afsedd kavalleriafdelning. Tingsten o. Hasselrot 59(1902). — särsk. i utvidgad l. bildl. anv. Såsom ”förpost” för ett nytt Tidehvarf tänkte .. (G. II A.) sig knappast. Tegnér (WB) 8: 503(1837). Långsluttande stigningar, Balkans södra förposter. Hedin GmPers. 459(1887). Under .. de två första århundradena af nyare tiden, stod Wien såsom det civiliserade Europas förpost mot Islams folk. Torpson Eur. 2: 45(1896). SkogsvT 1906, s. 485.Böök ResSv. 204(1924).
-KOMPANI. särsk.: från större förpost l. omedelbart från avdelning under vila avdelat kompani med uppgift att bevaka visst område (vissa vägar o. d.). Nordensvan Mainfältt. 38(1894). —
