SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRR- fœr3~ resp. fœr4~, förr äv. FÖRRE-.
Ordformer
(förr- Leinberg Skolv. 3: 122 (1663), FinBiogrHb. 682 (1897). förre- VRP 1647, s. 218, Därs. 1656, s. 996; forre- GR 1: 124 (1523); se ytterligare under FÖRRGÅR)
Ssgr av här i fråga varande slag låta gruppera sig i
1) sådana där begreppet ”förr” osökt framställer sig för tanken, ehuru orden, åtm. i regeln, synas vara ombildningar av äldre ssgr med FÖR- I 2, t. ex. FÖRR-BEMÄLTE, -NÄMND;
2) sådana där förra leden eg. är FÖRRE, adj FÖRR-TID 1, -ÅR, FÖRRE-DAGS;
3) sådana som i grunden bl. äro varianter till ssgr med FÖR- I l. FÖRE- I (i olika bet.), ehuru anslutning till FÖRR tydligen skett på grund därav att ett tidsbegrepp föreligger l. kan pressas in i ordet, t. ex. FÖRR-KÄNSLA, -NAMN, -TAL;
4) sådana som äro varianter till ssgr med FÖR- I l. FÖRE- I o. i vilka intet tidsbegrepp ingår l. kan inläggas: FÖRR-STAD, -TRÄDE, FÖRRE-KLÄDE;
5) sådana som bl. utgöra varianter till ssgr med FÖR- II l. FÖRE- II: FÖRR-FÅNG, FÖRRE-STÅ; o. slutligen
6) sådana som utgöra varianter till ssgr med FÖR- III: FÖRR-INNAN, -UT, -ÅT.
Ssgr: A: (1) FÖRR-BEMÄLTE, p. adj. best. (†) förbemälde. Rydelius Förn. 1 (1737; uppl. 1718: förbemälte). Atterbom Siare VI. 2: 99 (1855). —
(1) -BERÖRDE, p. adj. best. (†) förberörde. Eneman Resa 2: 180 (1712). Ilmoni Sjukd. 1: 306 (1846). —
(3) -DJÄKNE. (förr) djäkne som fått sig tilldelad ”förgången” i en socken. Leinberg Skolv. 3: 122 (1663). —
-FJOL, se FÖRFJOL. —
(5) -FÅNG. (†) förfång. Swedberg Schibb. 291 (1716). —
(3) -FÄDER, pl. (†) förfäder. Leinberg Skolv. 3: 122 (1663). Kling Spect. Pp 1 b (1735). —
-GÅR, se d. o. —
(6) -INNAN, konj. (†) innan, förrän; jfr FÖRINNAN. VDAkt. 1692, nr 258. Ling As. 223 (1833). —
(3) -KÄNSLA. (†) förkänsla. Missförståndet 59 (1740). —
(3) -NAMN. (†) förnamn. Linné Bref I. 3: 136 (1758). —
(1) -NÄMND, p. adj. (numera föga br.) förutnämnd, förut omnämnd. Ågren Gell. 33 (1757). Förrnämde år fångades 16,456,620 st. fiskar. Palmblad Norige 116 (1846). FinBiogrHb. 682 (1897). —
(1) -OMNÄMND~02, p. adj. (föga br.) förut omnämnd. Björnståhl Resa 4: 133 (1774). Det förromnämnda satirqvädet ”Mina Löjen”. Atterbom Siare VI. 2: 27 (1855). —
(1) -OMRÖRD, p. adj. (†) förut omtalad l. (om)nämnd. GbgMag. 1759, s. 370. JTengström i 1VittAH 4: 180 (1783). —
(1) -OMTALT~02, p. adj. (föga br.) förut omtalad. Stiernhielm Arch. P 1 b (1644). Ehrenadler Tel. 370 (1723). Atterbom Siare 5: 206 (1849). —
(3) -SPRÅK. (†) företal, förord; jfr FÖR-SPRÅK. Förrspråk Til Then Christeliga och oweldoga Läsaren. Swedberg Schibb. d 4 b (1716). Rydelius Förn. 1 (1737; uppl. 1718: Förspråket). —
(4) -STAD. (†) förstad. KKD 11: 226 (1704). —
(3) -TAL. (†)
1) företal. Swedberg Schibb. 291 (1716). Swedenborg RebNat. 1: 40 (1719).
2) ingång (av predikan), exordium. Wallius JEriksson Föret. A 2 b (1620). Swedberg Schibb. 270 (1716). —
-TID. (förr- 1674—1715. förre- (forre-) 1523) (†)
1) till 2, i uttr. i förrtiden, förr i tiden, i gamla tider, förr, förut. Hanns N(åde) haffuer sådanne skip, medh Bösser och wärior, ath ingenn Suerigis herre och konung ij forretidhenn finnes sådanntth hafftt hadhe. GR 1: 124 (1523). Sylvius Mornay 611 (1674). Peringskiöld Wilk. 445 (1715).
2) till 3, i uttr. i förrtid, i förtid. När en obetenckt dreng wil gifwa sig i förrtid vr sin tienst. Swedberg Cat. 149 (1709). —
(4) -TRÄDE. (†) företräde. Swedberg Schibb. 291 (1716). Schenberg (1739). —
(6) -UT. (†) förut.
1) i förväg. Sände han ett Skepp förr vth at förfahra huru ther tilstodh. Girs G1 33 (c. 1630).
2) före, innan; dessförinnan. Emporagrius Cat. C 1 a (1699). Aftonen förrut. Nordberg C12 1: 32 (1740). I händelse en .. Fånge skulle antingen förrut eller under straffets utstående blifva .. sjuk. SPF 1818, s. 279. —
(2) -ÅR. [jfr FÖR-ÅR] om året före det innevarande, fjolår(et); numera nästan bl. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i uttr. i förrårs (i Finl. förråras), under förra året, i fjol. Iag har iembte mina arenden 5 rustholl, ved hvilcka iag mig til förrårs vähl stod. HA 1: 88 (1697). Hoffmann Förnöjs. 150 (1752). Har du sett om våren huru förrårets affallna löfskrud täcker marken? Strindberg MOlof 142 (1872, 1899). Jag tror att jag ref honom litet för hårdt på saltet (dvs. tog lite för plumpt betalt av honom för saltet) i förrårs. Dens. SvÖ 2: 158 (1883). FoU 15: 46 (1902). —
(6) -ÅT. [jfr FÖR-ÅT] (†)
1) framtill, i spetsen (för ngt). Man kan säkert wandra, / När man på liuset seer, som bärs förr åth af andra. Spegel SalWijsh. 20 (1711).
2) förut, i förväg; jfr FÖRE-ÅT. (Kristus) säger sine Läriunger förr åt, hwadh them hände skal. Carl IX Bew. G 3 b (1604). OxBr. 3: 226 (1631). —
-ÄN, se d. o.
B (†): (2) FÖRRE-DAGS. i uttr. i förredags, häromdagen. Jagh slogh tin Broder i förredagz, Jagh thör slå dig med. VRP 1647, s. 218. Därs. 1656, s. 996. —
(4) -KLÄDE. förkläde. TbLödöse 193 (1590). —
(5) -STÅ. (†) förstå. HB 1: 236 (1586: förreståndet, sup.). —
-TID, se A. —
(3) -TÄNKLIG. betänklig. En dogh .. hans förrederij oss är nog förrethenkeligit. GR 6: 76 (1529). —
(3) -TÄNKNING. (i förväg uttänkt) plan, planerat företag. (Det) hade warit .. tilbörligit ati oss thet först hade giffuit tiilkenne .. för en j sådanth förgeffuelige förrethenkningher bethenke skullde. GR 6: 96 (1529; i fråga om upproret i Västergötland).
Spoiler title
Spoiler content