SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖR- ssgr (forts.):
FÖR-SKULLA(N), se FÖRSKYLLA(N). —
(II B) -SKUMMA, v.1 (†) skumma, avskumma. Lindh Huuszapot. 101 (1675). —
(II 3) -SKUMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2 -ade. [till SKUM, adj.] (i vitter stil, föga br.) göra skum l. dunkel, fördunkla, förmörka; i pass. äv. med intr. bet.: bliva skum, fördunklas osv.; äv. bildl. Dröjde jag längre, så skulle åldren förskumma mina ögons blixtrar. Almqvist Törnr. 1: 22 (1839). Fältherre-blicken förskummades af personliga fåfängan. Crusenstolpe CJ 2: 305 (1845). Östergren (1923; angivet ss. ”skönl. sälls.”). —
-SKUREN, se FÖR-SKÄRA, v.2—4 —
(I 2) -SKUV, n. [efter t. vorschub] (†) förskott. Stiernman Riksd. Bih. 205 (1568). —
(II B) -SKUVA, -ning. [jfr t. verschieben] (†)
1) skjuta (ngt) undan l. ifrån sig (på ngn annan). (Att de) alle andre farligheter ifrå sich uppå högbe:te kong:e Ma:t och hans Ma:tz rike förskufvendes vorde. RA 1: 567 (1548).
2) bringa (ngt) ur (dess) läge (i förh. till ngt annat), förskjuta (ngt); refl.: förskjuta sig. Täubel Boktr. 1: 92 (1823). En händelse (dvs. ett fall) af vadbenets diastasis eller förskufning. Florman Anat. 1: 519 (1823). Tholander Ordl. (c. 1870). —
(II B) -SKVITTRA. (-squett- c. 1643) (†) förslösa, förspilla; förskingra; jfr FÖR-SKITTRA. Sådhan stoor skatt skulle icke så onytteligha blifwa bortkastadt och försqwittradt. Phrygius HimLif. A 3 a (1615). Murenius AV 123 (c. 1643). —
(II B) -SKYGGA, -ning (Serenius (1741), Heinrich (1814)). (†)
1) beskugga, överskugga; göra skuggig. Verelius 77 (1681). När Solen förskygges aff Molnen. Rudbeck Atl. 2: 150 (1689). Schultze Ordb. 4420 (c. 1755).
2) = FÖR-SKUGGA; ss. vbalsbst. äv. konkretare: schattering, nyans. Förskygga et skilleri. Serenius Ddd 2 a (1734). De oändelige förskyggningar, genom hvilka Naturen faller ifrån ljus til mörker. Ödmann IVetA 1784, s. 3. Heinrich (1814). —
(II B) -SKYLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (†, OPetri 2: 201 (1528)). (numera bl. ngn gg i högre stil, i sht i religiöst spr.) skyla, övertäcka, hölja, dölja; refl.: skyla sig, dölja sig; äv. mer l. mindre bildl. (Lärjungarna) förstodho icke thetta oordhit, och thet war förskyylt för them. Luk. 9: 45 (NT 1526; Bib. 1917: förborgat). I bergh förskyler oss, och j backar faller offuer oss. Hos. 10: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: Skylen). När som Solen .. aff en liten Molnfläck förskyylt warder. Grubb BClemetzd:r D 4 a (1616). Såsom leijon i sin kula / sigh förskyla / Och förraska diuren små. Ps. 1695, 29: 8. Rudin 1Evigh. 1: 94 (1870, 1878).
Spoiler title
Spoiler content