FÖRSKÖNA förʃø4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förskö´na Weste; försjö`na Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE (tillf., NLSjöberg Skald. 70(1820), Östergren(1923)).
Etymologi
[jfr d. forskønne, t. verschöne(r)n; till FÖR- II 3 o. SKÖN, adj.]
(i sht i skriftspr.)
1) göra vacker l. vackrare; förhöja (ngts) utseende l. estetiska värkan o. d.; pryda, smycka, utsira; i sht förr äv. refl., om person; äv. i mer l. mindre bildl. l. överförd anv.; stundom: förljuva o. d.; äv. med sakligt subj., betecknande det varigm ngt bliver vackert l. vackrare osv. Försköna ett landskap, en byggnad, en trädgård. Staden har blivit mycket förskönad på de senaste åren. Kling Spect. O 4 b(1735). Det friden är som segrens dag förskönar. Kellgren 1: 263(1782). Et lifligt begär (hos vildarna), at försköna sig. Hasselroth Campe 86(1794). Hans kroppshydda .. skall förskönad uppresas ur gruset. Hagberg Pred. 4: 100(1818). Hvad din blekhet förskönar dig! Rydberg Ath. 171(1859, 1866). Hahr ArkitH 288(1902).
2) låta (ngt) framträda l. te sig l. framställa (ngt) vackrare än det i värkligheten är (l. varit); förbättra, bättra upp; idealisera; särsk. (mer l. mindre klandrande): framställa (ngt) i alltför l. oförtjänt vacker l. gynnsam dager, ”skönmåla”. Ett förskönat porträtt. Framställa ngt i en förskönande dager. Söka försköna sitt handlingssätt. Förskönande talesätt. Jag är .. öfvertygad, at Skalderne förskönat denna historien. GT 1788, nr 119, s. 4. Sådant, som är orenhet, slapphet mot det onda och eggelse till synd förskönas, såsom vore det något lofligt eller till och med godt. NDA 1913,nr 6, s. 1. I ett fjärran land, som minnet förskönade. Lundgren GHusen 119(1922).
