publicerad: 1927
FÖRSONA försω4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förso´na Weste; försòna Dalin), v. -ar, -ade, -at, -ad; äv. (i sht i poesi) -te, -t, -t; se för övr. SONA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (se d. o.); -ARE, -ARINNA o. -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(-so(o)n- 1526 osv. -sön- 1642)
Etymologi
[fsv. forsona, liksom d. forsone efter mnt. vorsonen; till FÖR- II B o. SONA. Formen -sön- beror på inflytande från t. versöhnen]
1) (†) fritaga (ngn) från straff l. skuld. (Den brottslige) Blef försont aff trägin afbedielse. Murenius AV 269 (1653). 2RARP 4: 220 (1726).
2) med avs. på brott l. förseelse l. synd o. d.: sona, godtgöra, göra bot för (brott o. d.). Genom godheet och troheet warder een misgerning försonat. Ordspr. 16: 6 (Bib. 1541). Han har försonat mordet genom hiälta-bragd. Schultze Ordb. 4707 (c. 1755). De Geer Minn. 1: 140 (1892). — särsk.
a) (†) i uttr. försona en l. sin sak, godtgöra l. böta för en resp. sin förbrytelse o. d. GR 13: 115 (1540). Fångas the eij å färska gerningh .. hafwe .. halff månadz dagh sin saak at förswara eller och hos Konungen och målsäganden at försona. Lagförsl. 294 (c. 1606). Strinnholm Vas. 2: 178 (1820).
b) (†) oeg.: ersätta (skada l. förlust som man vållat ngn). The .. skola försona theras skull medh lijka werd. 4Mos. 5: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: ersätta det han har förbrutit sig på till dess fulla belopp).
c) (i sht i högre stil) bildl., om sak: innebära l. medföra försoning l. godtgörelse för (ngt). Hans kiärleks-gierningar försonade hans brott. Serenius Uu 3 b (1734). Sådana minnen må försona något af hvad denne Cesar i sin svaghet brutit. Rydberg RomD 54 (1877). — särsk. oeg.: ursäkta, försvara. Thomander 2: 525 (1825). En känsla av likgiltighet och dåsighet, i och för sig tillräcklig att försona deras handlingssätt. Hedin Pol 2: 538 (1911).
3) (numera bl. i Finl.) med avs. på böter o. d.: avtjäna; förr äv.: erlägga. VDAkt. 1663, nr 479. Försona böterna. Hahnsson (1896).
5) återställa vänskap o. godt förhållande mellan tvenne personer l. parter som varit oense, förlika; dels med pluralt obj. betecknande de båda parterna som varit oense: förlika, göra till vänner, dels med ena parten uttryckt gm obj. l. reflexivt pron. o. den andra gm en av prep. med inledd bestämning: förlika ngn l. sig med en annan, återställa vänskap o. godt förhållande mellan ngn resp. sig o. en annan. Han har försonat dem med varandra. Vm the komme wele såsom sagt är och försona sig medt oss och wåre vndersåther. GR 7: 74 (1530). Därigenom blevo de såsom fiänder åter försonade. Schultze Ordb. 4708 (c. 1755). Han försonar henne med den döende modern. PT 1902, nr 176, s. 3. — särsk.
a) (†) med en av prep. hos inledd bestämning l. med indirekt (refl.) obj.: göra (ngn) försonligt stämd mot sig, utvärka försoning hos ngn. Medh thetta taal beweekte icke allenast Annibal Konungen, vthan och försonade sigh honom. Schroderus Liv. 530 (1626). Dee andre Tyske Furster och Respubliker .. sökja att försoona sigh hoos Keijsaren. RP 5: 57 (1635).
b) (†) i pass. med opersonlig konstruktion, i fråga om ingående av förlikning i rättstvist o. d. Om eder K. ma:t wil att thet skal wenliga forsones (angående åvärkan som förövats) wthan peningha. GR 3: 144 (1526).
c) (†) med sakligt obj.: bringa till stånd l. medgiva l. ingå på förlikning rörande (tvist l. brott); jfr 6 samt FÖRLIKA 6 b β. De som försonte missgärningar innan Hof-Rätten därom dömt, .. ägde Hof-Rätten att dömma till straff. Hallenberg Hist. 3: 296 (1793; möjl. efter handl. fr. 1615).
d) mer l. mindre oeg. l. bildl. Jag ansåg, att man borde göra allt för att försona det gamla med det nya. De Geer Minn. 2: 46 (1892). (†) Den som hafver sig med Dygden väl försont. Ehrenadler Tel. 38 (1723). — särsk.
α) (i högre stil) med sakligt obj.: åvägabringa överensstämmelse mellan begrepp o. d. som synas oförenliga, förlika (se d. o. 10). Försona motsatser i allmänhet och motsatsen emellan idealism och realism i synnerhet. Boström 2: 517 (1858). Att försona, att lösa motsägelser är uppgiften både för vetenskapen, för det sedliga handlandet och för konsten. PT 1882, nr 16 A, s. 3. Wrangel TegnKärlekss. 215 (1916).
β) komma (ngn) att ej längre hysa motvilja mot ngt l. att finna sig i l. fördraga ngt; i allm. med en av prep. med inledd bestämning; ofta refl., förr äv. i pass. med intr. bet.: finna sig i l. foga sig i l. förlika sig med ngt; äv. utan obj. Detta försonar mig med ödet. Försona sig med sitt öde. Stor är gudaktighetens makt / Att oss med lidandet försona. Stenhammar 241 (1798). Han kände sig allt mer och mer med sitt öde försonad. Blanche Tafl. 342 (1845). Svenska folket hade icke lärt sig att försonas med Försynens skickelse. Svedelius i SAH 55: 300 (1878). Hjertats godhet och en naturlig vänlighet mot alla försonade lätt med bristen på qvinligt behag. Odhner G3 1: 291 (1885). Norström Masskult. 208 (1910). — särsk. i p. pr. ss. adj.: som gör att man lättare överser med ngt som är obehagligt l. stötande l. moraliskt förkastligt o. d. Kärleken .. gaf .. äfven åt .. (Dantons) blodiga skepnad ett försonande drag af mensklighet. Hwasser VSkr. 1: 334 (1841). Den ärlighet, som ligger i dylikt anfall med öppet visir, innebär dock alltid något försonande. Annerstedt i 3SAH 17: 92 (1902).
6) (†) med avs. på strid l. tvist: bilägga. Then oenighet, som emellen oss och .. (ryssarna) upkommen ähr, motte .. bliffve försonet. GR 26: 302 (1556). Ett sorgespel, der striden emellan stora pligter försonas genom döden. BvBeskow Lefn. 138 (1857).
7) blidka (ngn), göra (ngn) god igen, stämma (ngn) försonligare l. mildare; äv. med avs. på sinne o. d. Herren wredhgas icke såsom een menniskia, så at han icke läter försona sigh. Judit 8: 16 (Bib. 1541). Försona ett af vrede uptändt sinne. Schultze Ordb. 4707 (c. 1755). De många ovänner .., som Rudbeck ådrog sig i Vesterås, och icke under sitt långa vistande derstädes kunde försona. Fryxell Ber. 8: 164 (1838). — särsk.
a) (föga br.) med avs. på känsla o. d. Denna vrede (var) nu fullkomligen försonad. Svedelius i SAH 60: 268 (1883).
b) (†) giva upprättelse åt l. gm erläggande av böter o. d. godtgöra (en förorättad); jfr FÖRLIKA 7 a. Then som utan skiälige Orsaker, sin trolofwade Maka öfwergifwer, skal förbudet wara, at bygga Ächtenskap med en annan, in til thes han, eller hon, sig med then öfwergifna hafwer förlijkt, och then samma försonat. Kyrkol. 16: 4 (1686).
8) i fråga om försoning i religiös mening.
a) (numera bl. i citat från den äldre bibelöversättningen) i fråga om ä. judiska förh.
α) gm offer o. d. befria (ngn l. ngt) från vidlådande syndaskuld l. orenhet o. d.; jfr 1. J siw dagha skalt tu försona och wiya altaret. 2Mos. 29: 37 (Bib. 1541; Bib. 1917: bringa försoning för altaret). (Prästen) skal .. försona then rensadha för hans oreenligheet skul. 3Mos. 14: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: bringa försoning för den som skall renas). Försona folket. Lindfors (1815).
β) gm offer o. d. åstadkomma förlåtelse för (ngns synd); jfr 2. Han skulle wara barmhertugh och en troghen offuerste prester för gudhi, ath försona folksens synder. Ebr. 2: 17 (NT 1526). Schroderus Comenius 641 (1639).
γ) (†) gm offer o. d. avvända l. bortbesvärja (en olycka l. dyl.). Itt ofall skal falla vppå tigh, thet tu icke skalt försona kunna. Jes. 47: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: avvända; Luther: sühnen; Vulg.: expiare).
b) i sht teol. i fråga om det gm Kristus o. hans död (urspr. uppfattad ss. en offerhandling; jfr a) åvägabragta återställandet av den gm synden brutna gemenskapen mellan Gud o. människorna; jfr 5. (Gud) then oss medh sigh försonat haffuer genom Iesum Christum. 2Kor. 5: 18 (NT 1526). Lägg synden bort, ther til medh Gudh tu tigh försön. Palmcron SundhSp. 161 (1642). Franzén Pred. 2: 3 (1842). — särsk.
α) med personobj.: fritaga (ngn) från syndaskuld; jfr 1. Nw haffuer han försonat idher medh sin kötz lekamen genom dödhen. Kol. 1: 22 (NT 1526).
β) med obj. betecknande synd l. skuld (jfr 2), om Kristus l. Kristus' blod o. d.: åvägabringa l. utvärka förlåtelse för (människornas synder). (När) Christus ena reso .. til euigh tijdh haffuer synderna försonat. LPetri DialMess. 110 b (1542). En droppe af hans dyra blod / Kan all min skuld försona. Ps. 1819, 375: 7.
Ssg (†): FÖRSONE-DAG.
Avledn.: FÖRSONARE, m.||ig. [fsv. forsonare; jfr mnt. vorsoner] särsk.
1) (i högre stil) till 5 d α. Försonare och medlare mellan naturens motsatta företeelser och krafter. Lysander Föredr. 13 (1855).
2) (i religiöst spr.) till 8 b, om Kristus. Christus .. är wår prest, och försoonare thz wij haffwa fortörnat fadhren. OPetri MenFall E 1 b (1526). Jesus var verldens .. Försonare med Gud. Franzén Pred. 3: 201 (1843). Sundberg Farl. 13 (1873). jfr VÄRLDS-FÖRSONARE. —
FÖRSONARINNA 01032, f. (-erinna 1640) [jfr mnt. vorsonerinne] (föga br.) kvinna som försonar. särsk. till 5. Linc. (1640; under conciliatrix). Östergren (1923; angivet ss. sälls.). —
FÖRSONELSE, r. l. f. (†)
1) till 5: förlikning, försoning (se d. o. 3). Helsingius L 7 b (1587). särsk. konkretare: återställd vänskap. Jag skulle omarma med försonelse den största af mina fiender. Gustaf III 2: 201 (1788).
3) till 8.
Ssgr (†): A: försonelse-högtid. till FÖRSONELSE 3 a, om den judiska försoningsfesten (se FÖRSONINGS-FEST 2). Glossa3Mos. 23: 27 (Bib. 1541). B: försonelses-offer. till FÖRSONELSE 2: försoningsoffer (se d. o. 1). Schroderus Os. 1: 128 (1635). —
FÖRSONERSKA, f. [fsv. forsonirska] (knappast br.) = FÖRSONARINNA. Muræus Arndt 2: 289 (1648). Östergren (1923; angivet ss. sälls.). —
FÖRSONLIG, adj.; adv. -a (†, Swedberg Cat. 249 (1709), Schultze Ordb. 4709 (c. 1755)), -en (†, Schultze Ordb. 4709 (c. 1755), Ekblad 279 (1764)), -t (Cavallin (1875) osv.). (-lig 1639 osv. -elig 1640—1700. -ligit, n. 1639) jfr O-FÖRSONLIG.
2) till 5 o. 7, om person: som lätt låter blidka sig, som är benägen till förlikning l. försoning, fredlig, fördragsam; om sak: som är uttryck för l. röjer dylik egenskap. Försonlig politik. Ett tappert mod wil hellre wara .. försonligit än bistert. Schroderus Comenius 895 (1639). Visa sig försonlig emot en. Schultze Ordb. 4709 (c. 1755). Med åren blev han mer försonlig och kunde i frid samtala med forna fiender. Östergren (1923). —
FÖRSONLIGHET, r. l. f. till FÖRSONLIG 2. Visa försonlighet. Christelig försonlighet. Swedberg Cat. 350 (1709). Försonlighet emot Nästan. Hagberg Pred. 6: 135 (1820). (†) En Christelig Kiärleek, samt försonligheet med theras Nästa. Kyrkol. 11: 3 (1686). jfr O-FÖRSONLIGHET.
Spoiler title
Spoiler content