FÖR- ssgr (forts.):
(II B) FÖR-SÖLA, v.1 [jfr d. forsøle] (†) refl.; bildl.: söla sig. (De) försöla sig i orenlighet. Swedberg SabbRo 1528 (1688, 1712). —
(II 1 a α) -SÖLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2 (vard., numera föga br.) fördröja, försinka, försena; särsk. refl.: gm ”sölande” försinka sig. Det var dumt, att hon skulle försöla sig (dvs. komma för sent till båten), men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Almqvist Går an 40 (1839). Den försölande omvägen till konungens befallningshavande. Högberg Frib. 322 (1910). —
(II B) -SÖNA, v.1 [fsv. forsynia] (†) förvägra (ngn ngt); avslå (en bön). Om hennes fadher försön honom henne (till hustru), skal han (osv.). 2Mos. 22: 17 (Bib. 1541). Ah försön mig doch icke mina fattiga bön! Swedberg SabbRo Ödmj. skr. § 37 (1712). Schultze Ordb. 4686 (c. 1755). särsk. i försvagad bet., = FÖRHÅLLA, v.2 3. (Våren) är then bästa Tijdh om Åhret, til at taga Läkedom och låta ådroslå, ty hon förer igen, hwad thet ganska Åhr (dvs. under hela året) är försumat eller försönt. Bondepract. E 4 a (1662). Anm. Efter Bondepract. har ordet upptagits av Karlfeldt FridLustg. 30 (1901): Jag går som i beständig lådingstid (dvs. vår). / Hvad långa år försummat och försönt / står upp vid vädrens lekar friskt och grönt. —
(II B) -SÖNDRA. [fsv. forsyndra] (†)
2) söndra; refl.: söndra sig, dela upp sig i partier. GR 2: 57 (1525). Begynte then meneman j stadhen försyndra sigh, så ath somblighe stodho medh Iudhomen, och somlighe medh apostlana. Apg. 14: 4 (NT 1526; Bib. 1541: syndra sigh). At föreena then försöndrade Församlingen. Schroderus Os. 1: 519 (1635).
