publicerad: 1928
FÖRTÄLJA förtäl4ja l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtä´lja Weste; förtä`llja Dalin), v. -er, -de, -t, -d; äv. (numera ålderdomligt l. bygdemålsfärgat) -talde (stundom -talte), -talt, -tald (stundom -talt); se för övr. TÄLJA, berätta m. m. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Etymologi
[y. fsv. fortälia, liksom d. fortælle efter mnt. vortellen; till FÖR- II B o. TÄLJA, räkna, berätta]
1) (†) uppräkna (ngt); redogöra för (ngt), framlägga, omtala, anföra; stundom: förut uppräkna; i p. pf. ofta: förut l. ovan uppräknad l. anförd. (Den flydde dråparen) skal stå vthan för stadz porten, och för the äldsta j stadhen förtälia sijn saak. Jos. 20: 4 (Bib. 1541). Fru Kirstin (Sten Sture den y:s änka) .. Fortalde så och wpnembde all sijn barn huar vidh sitt nampn. Svart G1 108 (1561). Vthi the förtalta saker så gingo alla Dawidz bröder honom widt öfwer. Rudbeckius KonReg. 379 (1618). Schenberg (1739). — särsk.
a) i uttr. förtälja ngns bästa, tala väl för ngn; förtälja ngt till godo, tyda ngt till det bästa. Edhers nade är aff oss begärende ath wij vilie førtelie Mesther Knwtz beste thet han motthe komme til naadher. GR 3: 223 (1526). Därs. 224.
b) övertala. Kon. M:tt (lät) sigh medh theres skickelige ordh ther till förtellie (näml. att behålla regeringen). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 57 (1539).
c) uppläsa, föredraga. Item skole förtäld varda i alla predikan Fadher vår, Credo och Ave Maria. RA 1: 119 (1529). PJGothus Helg. C 2 a (1593).
2) (numera ngt ålderdomligt o. nästan bl. i skriftspr.) (utförligt o. sammanhängande) framställa förloppet av (ngt), berätta (ngt l. om ngt); äv. mera obestämt: omtala. Förtälja historier, sagor, ngns bedrifter l. äventyr, sina minnen, förr äv. ngns godhet, ära, sin vilja o. d. Vad har du att förtälja? (äv., ngt skämtsamt, i otvunget talspr.). Apg. 11: 13 (NT 1526; Bib. 1917: berättade). Tå förtalde han honom alt huru tilgått war. 1Mos. 29: 13 (Bib. 1541). Ho skal ståå / Vthi titt rum thet helga, / Och ther titt lof förtälia? Ps. 1695, 41: 3; jfr Ps. 1819, 315: 1. Tro ej allt hvad skeppare förtälja / om oerhörda ting som de erfarit. Tegnér (WB) 3: 95 (1820). Det vore för vidlyftigt att förtälja. Cavallin (1875). De nya länder, om hvilka så många underting förtaldes. PT 1898, nr 216 A, s. 3. — jfr ÅTER-FÖRTÄLJA, SAGO-FÖRTÄLJANDE. — särsk.
a) med saksubj., t. ex. historia, inskrift l. dyl. (jfr under b). Tegnér (WB) 5: 30 (1825). Ryktet vet att förtälja om äfven en annan orsak till (W:s) .. död. Crusenstolpe Mor. 5: 226 (1843).
b) (i högre stil) oeg. l. bildl. Himlanar förtelia Gudz äro, och fästet förkunnar hans henders werck. Psalt. 19: 2 (Bib. 1541). Endast den gamla kyrkan stod ännu kvar och förtalde om sjukdom och död. Lagerlöf Troll 2: 167 (1921).
Avledn. (i allm. till 2): FÖRTÄLJARE, m.||ig. berättare; numera företrädesvis i fackspr., med tanke på berättandet ss. en konst l. ett yrke. Linc. (1640). Kringresande förtäljare. NF 4: 927 (1881). Levertin Gest. 284 (1903). jfr ANEKDOT-, RESE-, SAGO-FÖRTÄLJARE m. fl. —
FÖRTÄLJELSE, r. l. f. (†) berättelse; äv. mer l. mindre konkret. AJGothus ThesEp. 1: 2 (1619). Förtäljelsen om Thors .. färd till .. Hymer. Strinnholm Hist. 1: 152 (1834). Kindblad (1871). —
FÖRTÄLJERSKA, f. kvinnlig förtäljare. Ekblad 213 (1764). Söderblom Gudstr. 152 (1914). jfr SAGO-FÖRTÄLJERSKA. —
FÖRTÄLJNING, r. l. f.
2) (föga br.) till FÖRTÄLJA 2; äv. mer l. mindre konkret: berättelse, saga. 2Saml. 9: 174 (1597). KalSvFolkskV 1911, s. 19. jfr KRIGS-, SAGO-FÖRTÄLJNING.
Spoiler title
Spoiler content