FÖRTÄPPA fö3r~täp2a l. fœ3r~ (förtä´ppa Weste), v. -er, -te, -t, -t.
Etymologi
[urspr. till FÖR- II B o. TÄPPA, v., numera anslutande sig till FÖR- I 1 c β]
(numera föga br.) tilltäppa; förr äv.: innestänga; äv. bildl.; jfr TÄPPA FÖR. Ther i Vijborgh äre förtäpte och förqvaffde stuffver, så att en partt aff folckit .. mykit bliffve siuke. GR 25: 506 (1555). Förtäpp Glaset wäl ofwan til medh omswept Papper. IErici Colerus 1: 181 (c. 1645). En, uti hiärtats lilla ungn, / Förtäpt och slutin låga. Rydelius Vitt. 98 (1710). Weste (1807; med hänv. till täppa). Gången mellan örat och näshålan är alldeles förtäppt av slem. Östergren (1924).
