1) tr.: göra (ngn) vild l. vildare; i pass. med intr. bet. o. refl.: bliva vild l. vildare; äv.: urarta. Oldendorp 2: 265(1788). Ungdomen (var) förvildrad utan all undervisning. Broocman TyUnd. 1: 44(1807). Hvilken sorg förvildrar dig? Palmblad Soph. 438(1841). bildl. Den förvildring, hvartill den gamla choriska sången sedermera urartade. Atterbom PoesH 2: 168(1848).
2) intr., om natur: bliva vildare; jfr FÖRVILDA 1 b.Nu redo vi .. (uppför Vesuvius), genom vingårdar, en småningom förvildrande natur och öde lavafält. Atterbom Minn. 517(1818). —
(II A) -VILJA, v. -ade. (-vilga 1545) [efter t. verwilligen med anslutning till BEVILJA] (†)
1) bevilja (ngn ngt). Hans Kongl. Vnge Liifzerfherskaffter, hwilke wij .. till wåre effterkommende Herrer och Konunger anammet hafue, och then Succession förwilgat. GR 17: 634(1545).
2) lämna sitt samtycke till (ngt), bifalla (ngt). Reynickens förloszning .. hwilkom Konungen .. effterleet och förwiliade. Fosz 208(1621). —
-VILLA, f. (-o 1668 (i obl. form)) [vbalsbst. till FÖRVILLA, v.] (†)
1) till FÖRVILLA, v. 2 c: förledande. BtFinlH 2: 279(1666). Jngeborg .. hafwer bekändt .. dhet hon til folks förwillo hafwer fahrit medh widskepelse. Därs. 316(1668).
2) till FÖRVILLA, v. 2 g: förvirring, oreda. Varer nu alla stilla (under betraktandet av skådespelet), / Ath här vtinnan kommer ingen föruilla. CreatMundi 4(c. 1570).
