publicerad: 1928
FÖRVITA (förvi´ta Weste), v. -viter, -vitte, -vitt, -vitt (GR 1: 84 (1523: föruiitth, p. pf. sg. n.), Weste (1807)); l. -ade, -at, -ad (Phrygius HimLif. 94 (1615: förwijtat, sup.), Möller (1790, 1807)). vbalsbst. -ANDE (Humbla Landcr. 81 (1740)), -ELSE (se avledn.), -NING (se avledn.).
Ordformer
(-vi(j)t(h)- (-vii- m. fl. former) 1523—1852. -vyt- 1596—1619)
Etymologi
[fsv. forvita; efter mnt. vorwiten, motsv. fht. firwīzzan, t. verweisen; jfr FÖR- II B o. VITA, tillvita; jfr äv. got. fraweitan, hämnas, samt FÖREVITA]
(†)
1) medelst förebråelser l. hårda ord taga (ngn) i upptuktelse för (ngt); klandra (ngn) för (ngt); framställa anklagelser l. förebråelser mot (ngn); anklaga l. beskylla l. förebrå (ngn) för (ngt); förevita l. tillvita (ngn ngt); äv. i uttr. förvita ngn för ngt, förebrå ngn för ngt. Sådantt skall inge andre .. nagon tidtt bliffue föruiitth. GR 1: 84 (1523). Att ingen må honom därföre (dvs. för att han icke låtit ”lysa upp” en förlorad sak som han funnit) förwijtha. UpplDomb. 1: 17 (1617). Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår, / Förviter honom se'n at han ej Solen når. Nordenflycht Fruent. 18 (1761). Förvitom ej hvarandra mer. JGOxenstierna 4: 374 (1815). ÖoL (1852; med hänv. till förebrå).
2) i uttr. förvita ngn till ngt, beskylla ngn för att vara ngt. Feltis Per .. för oquedins ordh .. han i hastigan mod foruitte Ingre Persdotter .. till trolkona thet han iche nu kunde beuissa. BtFinlH 2: 208 (1588). ConsAcAboP 2: 128 (1658).
3) med avs. på skymflig benämning: använda om (ngn); jfr BRÅ, v.1 4. Thett Bödels nampn som honum forwittis. GR 9: 92 (1534).
Avledn. (till 1): FÖRVITELSE, r. l. f., äv. n. (ÅngermDomb. 8/11 1630, fol. 35). (-els(s)e 1521—1852. -ilse 1569) [fsv. forvitilse; jfr FÖREVITELSE] (†)
1) klander; förevitande, tillvitande; konkretare: tillvitelse, förebråelse, anklagelse, beskyllning. Förhopes oss thet inghen godher eller retwiiss man wender oss thet tiil förwitelse. GR 1: 31 (1521). Månge ärerörige och försmædelige förwitelser. Lundström LPGothus 1—2: 5 (cit. fr. 1593). En alfwarsam näpst och skarpa förwitelser. Hiärne Orth. 105 (1717). ÖoL (1852).
2) närmande sig l. övergående i bet.: nesa, skam, förödmjukelse. Hwar man skulle sökia beskedh vthländes, huru thetta Rijket skulle regerat warda, wore thet Rijket til stoor neesa och förwijtelse. Chesnecopherus Skäl Nn 1 b (i handl. fr. 1595). The Bulgarer .. twingade Keysaren, at ingå medh them icke vthan Förwijtelse en Fredh. Schroderus Os. 2: 311 (1635). —
FÖRVITLIG, se d. o. —
Spoiler title
Spoiler content