SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖREVITA 3re~vi2ta l. 3-, v. -ade (Schönberg Bref 2: 392 (1778: förevitat, sup.), Leopold 2: 382 (1802, 1815: förevitar, pr. sg.) osv.) ((† pr. sg. ind. -viter Mörk Ad. 1: 354 (1743), Flensburg KyrklTal 115 (1871); ipf. -vitte RP 8: 189 (1640); sup. -vitt Calonius Bref 46 (1794); p. pf. -vitt Schroderus Liv. 807 (1626), Celsius G1 2: 330 (1753)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.).
Ordformer
(-veta Murbeck CatArb. 6: 300 (c. 1750))
Etymologi
[ombildning av FÖRVITA (se d. o.) i anslutning till FÖREBRÅ, FÖRE-KASTA m. fl.]
(företrädesvis i skriftspr.) beskylla (ngn) för (ngt), tillvita (ngn ngt); äv.: klandra (ngn) för (ngt), förebrå (ngn ngt); förr ngn gg äv. i uttr. förevita ngn för ngt. Han icke swara wille til thet honom förewijttes. Schroderus Liv. 674 (1626). Förewitte honom för störste fåkunnighet. Peringskiöld Hkr. 1: 484 (1697). (Han) förevitte dem deras uppförande. BL 7: 342 (1841). Måhända kan han förevitas en viss, något naiv fåfänga. Schück i 3SAH 28: 367 (1916).
Avledn.: FÖREVITELSE, r. l. f. (numera mindre br.) beskyllning, tillvitelse; förebråelse. VgFmT II. 8—9: 194 (1679). Han rädes hvarken för Gudarna eller sit samvetes förevitelser. Ehrenadler Tel. 446 (1723). De förevitelser som han .. funnit tillfälle att utslunga. Annerstedt Rudbeck Bref XCVIII (1899).
FÖREVITLIG, adj. (†) som kan klandras, klandervärd. CBielke (1597) i HB 2: 328. Heinrich (1814).
Spoiler title
Spoiler content