GAFFLA gaf3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.); jfr GAFFLA, sbst. (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. gaffla, gapskratta, prata, babbla, skrodera, sannol. av nt. gaffeln, skratta högt; jfr feng. gaffettan, håna; möjl. besläktat med GABBA, GAFFEL, sbst.1, o. GAPA]
1) intr.
a) (starkt vard.) prata, babbla, snattra; äv.: skrodera, skrävla; äv.: bråka. Jag .. Båckade mig, talte, Gafflade, hölt med hans politiqve Båckade mig blef de bästa vänner. CAEhrensvärd Brev 2: 231 (1799); möjl. till b. Gaffla .. (dvs.) bruka munnen, prata stort. WoJ (1891). I fönstret låg Kristin .. och gafflade med skomakaren midt emot. Agrell Sthm 5 (1892). Värdinnan kom och gafflade om ett brand- och dyrkfritt kassaskåp. SD(L) 1901, nr 76, s. 4.
2) refl.
a) (numera knappast br.) prata, babbla. Schück (1854; anfört fr. Södermanl.).
b) (†) skratta häftigt, gapskratta. Ihre (1769). Leopold 2: 265 (1795, 1815). Schück (1854; anfört fr. Uppl. o. Värml.).
Särsk. förb.: GAFFLA PÅ10 4. (vard.) till 1 a: prata på, prata oavbrutet. (Ateistagitatorn L.) som ingenting begriper, bara gafflar på. Andersson Hemlösa 41 (1918).
Avledn.: GAFFLA, r. l. f. (vulg.) till 1 a: käft, trut, mun. Håll gafflan, slammertacka, rännarkäring, .. markatta! Fabian 103:an 45 (1921). —
GAFFLARE, m. (starkt vard.) till 1 a: pratmakare, skrävlare. WoJ (1891).
