publicerad: 1928
GAPA ga3pa2, v. -ade; ipf. stundom, numera bl. starkt bygdemålsfärgat, -te (Rudbeck Atl. 3: 597 (1698; isl. orig.: gapti), Leopold 2: 264 (1795, 1815; i rim)) ((†) ipf. (tillf., skämts.) gop Sehlstedt 5: 118 (1872; i rim)). vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br., Eneman Resa 2: 150 (1712), Östergren (1924)); -ARE (se avledn.), -ER (se d. o.); jfr GAP, sbst.1—3
1) om människa l. djur: (vidt) öppna l. spärra upp munnen (l. gapet l. käkarna) l. mulen l. näbben o. d. (i sht för att svälja ngt); hålla munnen osv. vidöppen l. uppspärrad. The gapa medh sin munn emoot migh. Job 16: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: Man spärrar upp munnen mot mig). (Harkranken) gapar och rörer munnen men stickes intet. Linné Öl. 41 (1745). Svante .. gapade .. så stort, så man kunde köra in med hästar och vagn. Geijerstam MPojk. 21 (1896). (Kajorna) gapade om hennes fingrar. Beskow Greta 80 (1901). — särsk.
a) (†) i uttr. kunna l. orka varken gapa eller gala, om redlöst tillstånd på grund av berusning. Petreius Beskr. 6: 9 (1615). Fernander Theatr. 53 (1695).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.) i utvidgad anv.: gäspa; äv. bildl.: hava tråkigt. Lagerström Westph. 69 (1737). Att gapa öfver en bok .. bryr jag mig ej om. VBenedictsson (1881) hos Lundegård Benedictsson 100.
2) om mun l. gap o. d.
a) intr.: stå vidöppen l. uppspärrad; ofta i p. pr. i adjektivisk bet. En Drake medh .. gapande munne. Stiernhielm Fateb. E 2 a (1643). Den gamle stackarn (dvs. nattvakten), som slutat sin rund, / Stod fastväxt qvar med gapande mund. Snoilsky 4: 59 (1887).
b) (†) tr., med innehållsobj.: i vidöppen ställning uttala (ett ljud). Mun gapar A. JBureus (före c. 1630) hos Lindroth Bureus 103. Hiärne Orth. 25 (1717).
3) om öppning l. håla l. avgrund o. d.: öppna sig (vidt), vara l. stå l. ligga (vid)öppen, hava vid öppning; i p. pr. ofta med adjektivisk bet.: vidöppen; äv.: vidga sig; äv., om kanter av öppning osv.: icke sluta till. Ett gapande sår. Gapande hål på strumporna. Klänningslivet gapade i halsen. Linc. (1640; under fatisco). Brödlårarne gapade öfverfulla efter .. hafrebrödsbaket. Bremer Strid 41 (1840). Mellan leden i kompani't / Hvad gapande luckor beständigt! Snoilsky 4: 82 (1887). Fornv. 1907, s. 55. Svarta fönster gapa / mörka mot parkens vinternatt. Gripenberg Aftn. 22 (1911). — särsk. bot. i p. pr., om (i sht läppformig) blomkrona: som har öppen, uppåt sig vidgande pip. Örter mäd en Gapande Blomma, hvars övra Läpp är lik en hiälm. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 46. Forssell InlBot. 143 (1888).
4) mer l. mindre bildl., till 1 o. 3. Sij, helwetit högt gapar, / Wil swälja vp tin (dvs. människans) arma siäl. Ps. 1695, 408: 4; jfr Ps. 1819, 464: 4. Furste! en afgrund / Gapar under din fot. Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817). Hela hemmet (har) förvandlats till en enda, gapande tomhet. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 264. Gapande svalg af mörker. Rydberg Vap. 302 (1891). Nu gapar brist, nu grinar nöd / mot din förnäma näring. Karlfeldt FlBell. 127 (1918; till en läkare); jfr 5 c α.
5) (numera nästan bl. vard.) (eg.: med öppen mun, vanl.: undrande l. fånigt l. i sysslolöshet) titta stint l. stirra l. glo l. bliga; äv. övergående i bet.: bliva häpen, undra; ofta i förb. stå (l. gå) och gapa. Gapa av förvåning. Vad står du och gapar för? Glo och gapa (i sht i vissa trakter). Hon står och gapar, j Speglen. Lælius Bünting Res. 1: 249 (1588). Spegel SalWijsh. 29 (1711). Och du skall bli torparhustru, Katrina! — vacker, så de skola gapa i kyrkan. Almqvist Grimst. 13 (1839). Några af de djerfvare ungbönderna lockades fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster. Strindberg Hems. 142 (1887). — jfr AN-, BE-, FÖR-GAPA. — särsk.
a) (†) tr.: begapa. (Du får icke) din tid .. uppå länders och städers blotta gapande tilbringa och förnöta. GOxenstierna (1634) i SvMerc. V. 3: 273.
b) tr., i uttr. gapa munnen (l. käkarna) ur led, eg.: spärra upp munnen så mycket att den går ur led; stirra osv. i ytterlig förvåning (jfr 7 a slutet). Nyblom Twain 1: 20 (1873). Wägner ÅsaH 386 (1918).
c) i förb. med vissa prep.
α) (numera föga br.) i förb. med efter, (e)mot, förr äv. till, stirra osv. efter resp. emot (ngt). Gapa til himmelen och wenta synnerliga drömer och vppenbarelser. PErici Musæus 2: 363 b (1582). Bonddrängarne gapade efter honom, förbluffade af det prof på kroppskrafter, Brukspatronen ådagalagt. Blanche Våln. 275 (1847). Vi gapade äfven mot taket för att betrakta myckenheten deruppe af .. figurer. Lundgren MålAnt. 2: 7 (1872).
β) i förb. med på, förr äv. åt, över, undrande osv. (stundom: beundrande l. begärligt) betrakta l. stirra osv. på, begapa (ngt); förr äv.: förundras, häpna över. Schroderus Os. III. 1: 364 (1635). Hui står du här och gapar på dhet fremmande folcket, haffver du aldrig seet folck förre? HT 1910, s. 42 (1667; enl. traditionen yttrat till Gustav Vasa i Dalarna). Et Memorial .. som väl alla gapade åt, men hvarpå likväl eij hades något afseende. Chydenius 434 (1780). Man (kan) blott gapa öfver, att menniskor orka att hålla ett sådant fjäs och väsen med sina ungar. Bremer Hem. 2: 134 (1839). Gapa på kyrkor och palats. Strindberg TrOtr. 2: 93 (1884, 1890). — särsk. i sådana uttr. som gapa sig mätt på (förr äv. över) l. blind på (ngt), stirra l. se sig mätt osv. på (ngt). Innan man hindt at gapa sig mätt på Colonaden i Louvren. Rothman Skäl 15 (1765). Kellgren (SVS) 6: 57 (1776). (De moderna konstnärerna) gapa sig blinda på någon liten egenskap (hos det föremål som avbildas). Cederström Minn. 219 (1913).
γ) (numera knappast br.) i uttr. gapa i vädret, eg.: (med fånig min) titta uppåt; stå l. gå sysslolös. Österling Ter. 1: 33 (1699). Hör upp med att stryka omkring i världen och gapa i vädret. Lidforss DQ 2: 361 (1892).
6) [jfr fsv. gapa til, eftersträva] i uttr. gapa efter l. över, förr äv. på (se b), eg.: öppna munnen av begär efter l. begärligt stirra efter (jfr 5 c α, β); ivrigt trakta l. stå l. fika efter l. eftersträva (ngt), ofta med bibet.: girigt söka tillägna sig (ngt); förr äv.: ivrigt sträva l. fika efter att lära känna (ngt); äv. bildl. Likwel gapadhe wår öghon effter fåfengeligh hielp. Klag. 4: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: Ännu försmäkta våra ögon i fåfäng väntan efter hjälp). Den blifver i denna tiden intet acktat, som icke ähr curieux och förweetigh att gapa effter allt narri. Ekeblad Bref 1: 202 (1652; rättat efter hskr.). Herrarnes fickor gapa efter folkets pengar. Rydberg Frib. 285 (1857). (Sågen) skulle .. stå där och gapa efter mer. Väring Vint. 93 (1927). jfr (†): Sverge, säger jag till slut, / Är det bästa Gud har skapat; / Om jag vetat det förut, / Hade jag ej utåt gapat. Wallenberg 117 (1769). — jfr EFTER-GAPA. — särsk.
b) (†) i förb. med på l. över, lura på (ngt). (Köpmännen hoppas att kronan skall nödgas sälja kopparn, vilket) dhe liggie och gapa öffuer, såsom en ulff öffuer ett lamb. AOxenstierna 1: 345 (1630). (I Köpenhamn voro) Ryssar som gapade på Rof. CAEhrensvärd Brev 2: 306 (1799).
7) (vard.) i överförd anv., i fråga om ljud som frambringas under gapande.
a) tala l. prata högljudt, skrika, skräna, skrävla; äv. (föga br.) i förb. gapa om (ngt); äv.: jämra sig högljudt. Murenius AV 120 (c. 1643). Hwadh är thet j stå och gapa om? Brasck Apg. F 1 b (1648). ”Det var en faslig menniska att gapa för ingenting!” hörde jag Christine säga till sin mor. Blanche Bild. 1: 22 (1863). Smith Colstrup 24 (1916). — särsk. (föga br.) tr. (jfr 5 b). David lärde mig .. / At veta hut, och ei vr leden munnen gapa. Kolmodin QvSp. 1: 382 (1732).
b) (starkt vard., mindre br.) (gap)skratta. Wallenberg 47 (c. 1765). (Gerell) slog till ett flatskratt. ”Vad nu då?” frågade Landström. ”Vad gapar du åt?” Didring Malm 1: 56 (1914).
Särsk. förb.: GAPA OMKRING10 04. (numera föga br.) till 5: gå omkring (sysslolös) o. glo l. titta. Gapa icke om kring hijt och tijt j stadhenom. Syr. 9: 7 (Bib. 1541; Apokr. 1921: Gå icke omkring och speja på gatorna i staden). Högberg JesuBr. 2: 109 (1915). —
1) (numera knappast br.) = GAPA, v. 1. Alle the som migh see bespotta migh, gapa vp medh munnen, och rista hoffuudhet. Psalt. 22: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: spärra upp munnen). VLitt. 1: 541 (1903).
2) (numera föga br.) = GAPA, v. 3. JournLTh. 1812, nr 92, s. 1. Hvar förfallen / och kringbygd korsfararbrunn, / som gapade upp vid vägen. Heidenstam Vallf. 60 (1888).
Ssgr (i allm. till 7): A: GAP-HALS, m.||ig. (starkt vard.) person som pratar mycket o. högljudt l. skriker l. skrävlar, pratmakare, skrikhals, ”skränfock”; äv. ss. skymfligt tillmäle. Atterbom LÖ 2: 342 (1827). Skrik lagom, gaphals! Jolin MSmith 56 (1847). Janson CostaN 2: 181 (1910). —
-SKRATT. (i sht vard.)
1) högljudt o. ohejdat skratt. Brista ut i, äv. brista i gapskratt. Ge till ett gapskratt. Björn Bill. 14 (1786). Sandels han fällde sin gaffel, han teg, / Brast ändtligt i gapskratt ut. Runeberg 2: 77 (1848). Benedictsson FruM 85 (1887).
2) (†) i överförd anv.: föremål för gapskratt (i bet. 1). Grefvinnan Scheffer .. utgjorde allas outsägeliga gapskratt. Tersmeden Mem. 4: 245 (1765). —
-SKRATTA. (i sht vard.) skratta högljudt o. ohejdat, skratta med full hals. Hasselroth Campe 204 (1794). De hade gapskrattat så de kunde dö. Strindberg Hems. 113 (1887). —
-STOCK. [jfr nt. gaapstock, ä. holl. gaepstock, nyfiken åskådare]
1) [jfr nyisl. gepill, liten hornsked] (†) till 1: sked. Bureus Lex. 1: 145 (c. 1630; angivet ss. poetiskt ord).
2) [jfr d. gabestok] (i sht i vissa trakter) till 5: inrättning i vilken personer fängslas för att utstå skamstraff: stock; numera bl. i fråga om ä. förh. samt bildl. Nordforss (1805). Cavallin Herdam. 1: 41 (1854). Konsuln, som hade blivit satt i gapstocken av folkskolläraren. Nordenstreng Magnússon Borg. 162 (1921).
3) [jfr LATSTOCK, latmask o. d.] (i vissa trakter, vard.) till 7: gaphals. Björkman (1889). EHellquist i SoS 1916, s. 64. —
-TRUT. (gap- 1730—1749. gape- 1715—1727) [sv. dial. gaptrut] (†) = -HALS. OfferdalKArk. N I 1, s. 93 (1715). Lind (1749).
B (†): GAPE-TRUT, se A.
Avledn.: GAPA, f. [sv. dial. (Hall.) gapa] (†) till 7: pratsam kvinna. Dalin Arg. 2: 79 (1734, 1754). —
GAPARE, m. [jfr t. gaffer] (vard., numera föga br.) till 5: person som ”gapar” på ngt. Weste (1807). En sysslolös ring af gapare. Mattsson VSkr. 1: 191 (1911). —
GAPIG, förr äv. GAPOT, adj. (-ig 1682 osv. -og 1749. -ug 1670—1795. -ot 1734—1749. -ut 1747)
1) (numera knappast br.) till 1—3: gapande; som ej sluter till. Mång Ulf med gapuge trummar (dvs. öppet gap) / Hördes där ropa. AWollimhaus Vitt. 30 (1670). Album .. med gapigt lås. SNordlund i Idun 1901, s. 102.
2) (vard., numera mindre br.) till 7: pratsam, skvalleraktig; skrikig, skränig, skrävlande, flabbig. Triewald Lärespån 18 (c. 1710). Var bland åldriga Män ej fräck och gapug i munnen. Nicander Syr. 17 (1759). Amerikansk ungdom är alltid liflig och gapig och tar sig stora friheter. Grebst Ett år 191 (1912). Oterdahl Skolfl. 182 (1924). jfr FRAM-GAPIG.
Avledn.: gapighet, r. l. f. till GAPIG 2. Serenius Y 3 b (1734). För din dumma gapighet / .. du .. af mig skal risas. SP 1780, s. 122. Kindblad (1871). —
GAPOLIG, adj. [jfr nyisl. gapalegur] (†) = GAPIG 2. Sqvalragtige och Gapolige menniskiors munnar. VDAkt. 1704, nr 268 (1608). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content