SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
GALLA gal3a2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Bure Häst. 66 (1801) osv.), stundom -er (IErici Colerus 2: 335 (c. 1645), LB V. 2: 79 (1908: senskidegaller)); förr äv. GALLE, sbst.2, r. l. m., best. -en; pl. -ar (IErici Colerus 2: 333 (c. 1645)); förr äv. GALLER, sbst.1, r. l. m.; best. -n.
Ordformer
(-a Florman HästKänned. 123 (1794) osv. -e IErici Colerus 2: 334 (c. 1645), Bure Häst. 19 (1802). galler Broocman Hush. 3: 23 (1736: gallern, best.))
Etymologi
[fsv. galle, galla i bet. 1, äv.: fel, lyte, sv. dial. (Finl.) galla, m., hålighet under hästens fotled, gall, m., hinna över hovskägget; jfr d. galle, nor. dial. galdr, gall, galla i bet. 1, isl. gallí, m., fel, lyte, mnt. galle, t. galle, galla i bet. 1 m. m., feng. ȝealla, m., sår på häst, eng. gall, galla i bet. 1, skavsår m. m.; av omtvistat o. sannol. icke enhetligt ursprung; i fråga om bet.: fel, lyte jfr lit. žala, skada, lidande, i fråga om bet.: svulst jfr GALL, sbst.2, i fråga om (den i t. förekommande) bet.: skadlig vätska jfr GALLA, sbst.2]
svulst; nästan bl. på häst.
1) i sht veter. mjuk, rund, vanl. smärtfri ansvällning vid (has)lederna, beroende på vätskeutgjutning i ledgång l. senskida; äv. i uttr. genomgående galla [jfr t. durchgehende galle], galla som vid beröring låter flytta sig. Stundom upskiuta sigh Gallar uthi Hästars Leder. IErici Colerus 2: 333 (c. 1645). Bohm Husdj. 215 (1902). KulsprI 1918, s. 22. — jfr FLUSS-, GRÄS-, HAS-, LED-, SENSKIDE-GALLA m. fl.
2) (†) om andra slags svulster, äv. hårda. Om Gallen i Munnen. IErici Colerus 2: 336 (c. 1645). En elak svampig Galle. Bure Häst. 19 (1802; om svulst på ryggen vid sadelbrott). — jfr STEN-GALLA.
Ssgr: A: (1) GALL-SVULST. (tillf.) = GALLA, sbst.3 1. Wrangel HbHästv. 936 (1886).
B (†): (2?) GALLE-SKANK. (galle- c. 1645. galler- c. 1645)
1) hos hästar: bensjukdomen spatt. Om Spatt eller Gallerskanck. IErici Colerus 2: 349 (c. 1645).
2) hos nötkreatur: ett slags sjukdom i benens leder. Galleskanck .. sätter sigh i Lederna, Knäweken och Skankarna. IErici Colerus 2: 68 (c. 1645).
C (†): GALLER-SKANK, se B. —
(2?) -SKANKAD, p. adj. Gallerskankat, (dvs.) som hafwer feel på skankarna. Linc. (1640; under suffraginosus). Schultze Ordb. 4214 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content