SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GALLA gal3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 2 o. i fråga om olika slag av galla, mindre br.) -or; stundom, i sht bygdemålsfärgat, GALLE gal3e2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (†) -ar (Sahlstedt (1773), Cannelin (1921)).
Ordformer
(galla, nom. Schroderus Dict. 4 (c. 1638) osv., oblik kasus 1526 osv. -e, nom. VarRerV 6 (1538) osv., oblik kasus BOlavi 88 a (1578) osv. gall (i vers) Palmcron SundhSp. 179 (1642), Dalius FinResp. C 3 a (1684). Anm. Ännu Weste (1807) o. Dalin (1852) upptaga galle ss. huvudform; enligt den förre användes galla uteslutande, enligt den senare företrädesvis bildl.)
Etymologi
[fsv. galle, m., motsv. feng. ȝealla, m., eng. gall, d. galde; jfr sv. dial. gall, m. o. n., nor. dial., isl. gall, n., fsax. galla, f., holl. gal, fht. galla, f., t. galle; besläktat med gr. χολή, χόλος, galla (jfr KOLERA, KOLERISK, MELANKOLI), ävensom GUL; benämningen har urspr. åsyftat gallans färg]
1) benämning på en gul, gulgrön l. grön, alkalisk vätska som hos människan o. (högre) djur avsöndras i sht från levern o. uttömmes i tarmkanalen; äv. ss. ämnesnamn. The gåffuo honom ätikio dricka blandat medh galla. Mat. 27: 34 (NT 1526). Tob. 6: 9 (Bib. 1541). Gallan af karp berömmes såsom förträffelig i skrifbläck. Fischerström 2: 235 (1780). Grufliga kräkningar af galla. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 179 (1809). Berzelius Kemi 6: 278 (1830). Gallans normala avflöde. Hygiea 1917, s. 420. — jfr BJÖRN-, BOCK-, FISK-, GÅS-, HAR-, KORP-, ORM-, OX-GALLA m. fl. — särsk.
a) (i högre stil) i jämförelser, ss. bitter, förr äv. besk som galla (jfr 3 a, 4 b). Dalius FinResp. C 3 a (1684). Nykterhet blef dem betsk som Galla. Dalin Arg. 1: nr 14, s. 4 (1733). Auerbach (1908).
b) [ytterst efter gr. ξαντὴ resp. μέλαινα χολή; jfr FLEGMA] (förr) allmännare, i uttr. gula gallan resp. svarta gallan, om gallan (se ovan) resp. om en antagen avsöndring från mjälten (vilka betraktades den förra ss. grundval för koleriskt, den senare för melankoliskt temperament). Then andre dagz feber aff gule gallen, Then tridie dagz feber aff then swarte gallen. BOlavi 88 a (1578). Palmcron SundhSp. 398 (1642). Münchenberg Scriver Får. 31 (1725). jfr: Svart galle (stark mjeltsjuka). ÖoL (1852).
2) (numera bl. vard.) i sht kok. gallblåsa. BOlavi 62 b (1578). (Vid rensning av fisk) Acktas at intet gallan går sönder, .. utan den skiäres nätt ifrån lefren. Warg 267 (1755). Cavallin (1875).
3) i överförd anv.
a) [ytterst efter hebr., där samma ord användes dels om galla i bet. 1, dels om ngn bittert smakande växt, dels om gift] (numera bl., föga br., i högre stil) om ngt som smakar bittert; förr äv. övergående i bet.: gift. Een root .. som galla och malört bäär. 5Mos. 29: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: gift). LPetri 2Post. 167 a (1555). Svagöls bittra galla. Bellman SkrNS 1: 9 (c. 1770). Men så med ens till galla vardt hans vin. Fredin Dan. 62 (1868). jfr ETTER-, JORD-GALLA o. FÖR-GALLAD. särsk. (†) i bild, i uttr. (för)vända rätten uti galla. J wenden retten vthi galla. Am. 6: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: giftplanta). Brenner Dikt. 1: 7 (1703, 1713).
b) om ämne, som i ngt avs. liknar galla; i ssgrna AGAT-, GLAS-, TJÄR-GALLA; äv. elliptiskt för ngn av dessa ssgr. Rejmers Koln. 54 (1868). UB 4: 491 (1873).
4) bildl.
a) (i sht i vitter stil) med tanke på gallan ss. upphov till vrede o. liknande affekter (jfr 1 b) l. ss. ett gift (jfr 3 a); övergående i bet.: vrede, ilska, harm, förtrytelse, ondska, hat, avund o. d.; numera huvudsakligen i vissa förb. ss. utösa l. uttömma l. utgjuta sin galla över (ngn); gallan sjuder (över) l. kokar (i l. hos ngn), förr äv. jäser (över) l. löper över (för ngn). Een troghen Duffua, vthan Galla och wredhe. Lælius Bünting Res. 1: 199 (1588). Fromt folck haar och sin galla. Grubb 219 (1665). Lind (1749). Hans läppar gift, hans hjerta galla hyste. Kellgren 2: 75 (1790). Jag vädjar till Eder att afgöra, huruvida någonsin tadlet gjutit sin galla öfver en större, en rikare själ. Tegnér (WB) 3: 200 (1819). Visst är du (Tersites) fulare att se än alla, / när darrande af hat du sprutar galla. Fröding Guit. 134 (1891). Siwertz Sel. 2: 135 (1920). — särsk.
α) i vissa numera obr. uttr.: Tu äst full medh bitter galla, och bebunden j wrongheet. Apg. 8: 23 (NT 1526; Bib. 1917: förgiftad av ondska). Min galla kan nästan upröras. Dalin Arg. 1: 164 (1733, 1754). Blek och fruktansvärd i sin galla satt han tyst framför mig. Bäckström Sång. 98 (1876).
β) i uttr. ss. skriva med galla, doppa pännan i galla. Du får med bleck väl lof, men ej med galla skrifva. Triewald Lärespån 111 (c. 1721). Snoilsky i 3SAH 14: 87 (1899).
b) (i högre stil) med tanke på gallans bittra smak; övergående i bet.: bitterhet, sorg o. d.; jfr 3 a. Dödzens galla. Ps. 1536, s. 53; jfr Ps. 1819, 167: 9. Du (dvs. kärleken till nästan) är den hånung, som försåckrar tidsens galla. Nordenflycht QT 1745, s. 14. Ännu har hon af lifvet inte smakat annat än dess galla. Blanche Läk. 14 (1846). Wirsén i 3SAH 12: 370 (1897).
Ssgr (i allm. till 1): A: GALL-AVSÖNDRING~020. UVTF 16: 86 (1875).
-BLANDAD, p. adj. (gall- 1673 osv. galla- 1844. galle- 1689) [fsv. galla blandadher]
1) i eg. bem. Kräkningar, hvarigenom en .. galblandad materie .. afföres. SvMerc. V. 3: 139 (1760).
2) (i vitter stil) i bild (jfr GALLA, sbst.2 4 b). Gallblandad Söttma. Lucidor (SVS) 298 (1673). Koch Arb. 27 (1912).
-BLÅSA, r. l. f. benämning på hos människan o. vissa djur förekommande säckartad bildning vari den från levern avsöndrade gallan delvis uppsamlas. Schroderus Comenius 271 (1639). Häst och Rehn med deras slächt .. hafva (icke) någon gallblåsa. Linné Bref I. 2: 81 (1746). Broman Männ. 2: 200 (1925).
-BLÅS(E)-GÅNG(EN). (-blås- 1860 osv. -blåse- 1790 osv.) anat. benämning på den från gallblåsans smala ända utgående, i gallgången (se d. o. 1) utmynnande gång gm vilken gallblåsan tömmes; jfr -GÅNG 2. Möller (1790).
-BLÅS(E)-STEN. = -STEN. Rosenstein Comp. 330 (1738). 2NF (1908; med hänv. till gallsten).
(3 a?) -BÄR. [jfr d. galdebær] (†) benämning på (de giftiga bären av) Bryonia alba Lin., hundrova. Fischerström 3: 187 (1783). Dens. Mäl. 405 (1785). Schulthess (1885).
-FEBER.
1) (†) av feber åtföljd ”gallsjuka” (se d. o. 1). Schultze Ordb. 1102 (c. 1755). VetAH 1779, s. 135. Han hade .. infallit (dvs. insjuknat) i en svår Gallfeber. Ödmann MPark Föret. 5 (1800). PAfzelius (c. 1810) i 2NF 35: 1129. Nordblad Skeppsläk. 66 (1842). Nyblom i 3SAH 16: 134 (1901; efter källa fr. c. 1821).
2) bildl., om häftigt anfall av vrede l. ilska; numera bl. (ngt vard.) i uttr. reta gallfeber på (ngn), förr äv. sätta gallfeber på l. förarga gallfeber på (ngn) o. d., i hög grad reta (ngn), göra (ngn) mycket förargad l. förbittrad, samt få gallfeber (av ngt), bli förargad l. rasande; jfr GALLA, sbst.2 4 a. Kexél 1: 249 (1789). Ett par äkta slynor, hvilka gerna förargat gallfebern på mig. Wacklin Minn. 1: 86 (1844). Ni retar gallfeber på mig! Blanche PolK 29 (1850). Benedictsson FruM 161 (1887).
-FISTEL. [jfr FISTEL, sbst.1] med. från gallblåsan l. gallgången utgående fistel. Collin Ordl. (1847). Hammarsten FysiolK 228 (1883).
-FLÖDE, förr äv. -FLÖD. (-flöd 17841885. -flöde 18041852)
1) (mindre br.) i sht med. uttömning av galla(n) särskilt gm en fistel. Schulthess (1885).
2) (†) gallkräkning med diarré l. kolik; äv. allmännare: ”gallsjuka” (se d. o. 1). Wikforss 1: 608 (1804). ÖoL (1852; med hänv. till gallsjuka).
3) (†) kolera. Björkegren (1784; under colera-morbus). Dalin (1852).
-FULL. (gall- 1700 1889. galle- 16401760)
1) (numera knappast br.) till 1: full av galla. Linc. (1640). (Kalkoner) hafva en gallfull och bitter blod. HushBibl. 1755, s. 78. Björkman (1889).
2) (†) till 4, om sinne(lag), humör o. d.: vresig, bitter, hatfull. Skiljen ifrån eder detta galfulle sinnet, och waren glad och nögd. Österling Ter. 2: 363 (1700). SvMerc. 1: 335 (1755).
-FÄRGÄMNE~020. kem. o. med. benämning på det pigment som giver gallan dess färg. Hygiea 1873, s. 58. Hammarsten FysiolK 243 (1883).
(1; jfr 3 a) -GRÄS. [jfr lat. fel terræ (i bet. 1)]
1) (numera knappast br.) den förr ss. botemedel mot gallsjukdomar använda, beskt smakande örten Fumaria officinalis Lin., jordrök. Linné Fl. nr 630 (1755; anf. fr. Västmanl.). Lindgren Läkem. (1902).
2) (†) ört av det förr till släktet Fumaria förda släktet Corydalis DC. Liljeblad Fl. 314 (1798; anf. fr. Västmanl.). Nordquist Dietrich Anv. 38 (1806; anf. fr. Västmanl.).
-GÅNG; pl. -ar. anat. jfr -KÄRL, -PIPA. särsk.
1) benämning på den gång (ductus choledochus) som (gm levergången) från levern o. (gm gallblåsgången) från gallblåsan mottager o. i tolvfingertarmen tömmer gallan; äv. kallad gemensamma (förr äv. allmänna) gallgången. Rosenstein Comp. 328 (1738). ÅrsbVetA 1824, s. 241. VerdS 116: 23 (1903).
2) (†) = -BLÅS(E)-GÅNG(EN). Nordforss (1805; med hänv. till gallblåsegång). Dalin (1852; med hänv. till gallblåsegång).
3) vart o. ett av de fina rör varigm den i levern avsöndrade gallan ledes till gallblåsan o. levergången; vanl. i pl. Rosenstein Comp. 327 (1738). Dens. BarnSjukd. 285 (1771). Sönnerberg Loder 465 (1799). Broman Männ. 2: 204 (1925).
-KOLIK. gallstenskolik; förr äv.: (av kolik åtföljd) ”gallsjuka” (se d. o. 1). Möller (1790). Lundell (1893).
-KRÄKNING. uppkräkning av galla; gallblandad kräkning. Tholander Ordl. (c. 1870).
-KÄRL. (gall- 17901860. galle- 1745) (†) (i sht om hos lägre djur förekommande) gallgång; jfr -GÅNG. Möller (1745; under biliaire). Thorell Zool. 1: 116 (1860).
-PIPA, f. l. r. (†) gallgång (i bet. 1) hos djur. Hiärne 2Anl. 327 (1706).
(1, 4) -SIKTIG. (†) som har disposition för ”gallsjuka”; äv. bildl. Kernmiölk (kan) undertijden tillåtas them som äro Gallsichtige. Hiärne Suurbr. 69 (1680). I gallsigtige Skalder. Kellgren 3: 246 (c. 1780). NF 2: 532 (1877).
-SJUK.
1) (numera knappast br.) till 1: som lider av ngn gallsjukdom, i sht gulsot. Schenberg (1739). Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 308. WoH (1904).
2) till 4: om person l., i överförd anv., sinne(lag) l. lynne o. d.: häftig, kolerisk; bitter, hatfull, misantropisk. Swedberg Schibb. 256 (1716). En liten torr, gallsjuk Käring. Eurén Kotzebue Orth. 1: 65 (1793). Dessa gallsjuka dikter (av Juvenalis). Schück VLittH 1: 621 (1900).
-SJUKA. (gall- 1739 osv. galle- c. 16451736)
1) (numera föga br. utom i bygdemålsfärgat spr.) av (gall)kräkningar, magplågor (kolik), feber o. d. kännetecknad sjukdom som i äldre tid ansågs bero på rubbning i gallavsöndringen (för riklig galla), men som i själva värket oftast är en följd av hinder för gallans avflöde; ofta: gulsot; jfr -FEBER, -SOT. IErici Colerus 2: 52 (c. 1645). Brauner Bosk. 36 (1756). Heurgren Husdj. 282 (1925; om sjukdomar hos kor).
2) (mindre br.) bildl. (av 1): vrede, ilska; jfr GALLA, sbst.2 4 a o. -FEBER 2. Reta gallsjuka på ngn. Östergren (1924).
3) (†) kolera. Shützercrantz Tissot 277 (1768). Nordblad Skeppsläk. 41 (1842).
-SJUKDOM~02 l. ~20.
(jfr 3 a) -SOPP. bot. den beskt smakande svampen Boletus felleus Bull. Romell Lindblad 79 (1901).
-SOT, r. l. f. (gall- 17271848. galle- c. 16451752) [fsv. galla sot] (†)
2) = -SJUKA 2. Smädande .. / .. med .. ord, som hans gallsot lade'n i munnen. Adlerbeth HorSat. 59 (1814).
3) = -SJUKA 3. Almqvist FrSpr. 204 (1838).
-SPRÄNGA.
1) i sht kok. vid rensning av fisk råka att skära l. riva sönder gallblåsan o. därigm komma gallan att meddela köttet sin bittra smak. (Sv.) gallsprängd (lat.) felle conspersus. Wollimhaus Ind. (1652). Lind (1738). Sedan uttagas .. (abborrarna) nätt i buken, och aktas at de intet blifva gallsprängde. Warg 285 (1755). HemKokb. 378 (1903).
2) (i sht i vitter stil) i p. pf. -sprängd (gradf. -are, -ast) i adjektivisk anv., bildl.: full av bitterhet l. ondska, argsint, ilsken; jfr GALLA, sbst.2 4 a. Möller (1745). Någonting vrångare och gallsprängdare, än denna recension, kan ej tänkas. Atterbom Siare 5: 97 (1849). Gallsprängd satir. 2NF 38: 254 (1925).
Avledn.: gallsprängdhet, r. l. f. till 2. Wirsén Krit. 201 (1885, 1901).
-STEN. (sjuklig) stenbildning (konkrement) i gallblåsan l. gallgångarna; äv. abstr., om sjukdomen i fråga; jfr -BLÅS(E)-STEN. Lida av l. ha gallsten. Linné SystNat. (1735). Tegnér (WB) 7: 334 (1832). Wretlind Läk. 5: 124 (1897).
-STENS-ANFALL~02, äv. ~20. Han fick ett gallstensanfall.
-STENS-KOLIK. häftiga plågor (kontraktionskramp) framkallad(e) av retningen vid gallstenars passerande gm gallgångarna; jfr -KOLIK. Hygiea 1843, s. 645.
-SYRA, r. l. f. kem. benämning på syror vilkas natriumsalter utgöra gallans mest karakteristiska beståndsdelar. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 302. Hammarsten FysiolK 231 (1883).
-VÄTSKA, r. l. f. (gall- 1860 osv. galle- c. 1600) (numera bl. tillf.) vätska vars viktigaste beståndsdel är galla. OMartini Läk. 51 (c. 1600). Thorell Zool. 1: 59 (1860). Cannelin (1921).
-ÖRT. apot. = -GRÄS 1. Lindgren Läkem. (1902).
B (numera knappast br. utom i -DRYCK): GALLA-BLANDAD, se A.
(3 a, 4) -DRYCK. [fsv. galla drykker] (i högre stil, föga br.) Den galladryck, som afunden räckte åt en lysande förtjänst. Choræus Bref 209 (1804). Kindblad (1871).
C (†): GALLE-BLANDAD, -FULL, -KÄRL, -SJUKA, -SOT, -VÄTSKA, se A.
Avledn. (till 1): GALLAKTIG, adj. (numera bl. tillf.) som liknar galla; förr äv.: gallblandad. Linc. (1640; under felleus). Thet swarte grofwe Blodhet och gallachtige materien, som vthur Miälten och Gallblåsan .. skickas (till tarmarna). Palmcron SundhSp. 366 (1642). TLäk. 1832, s. 79. Löwegren Hippokr. 1: 75 (1909). särsk. (†) i uttr. gallaktig feber, = GALL-FEBER 1. VetAH 1779, s. 134. BL 4: 265 (1838).
GALLIG, adj. [jfr t. gallig] (†) full av l. blandad med galla. Lind (1749). Löwegren Hippokr. 1: 48 (1909).
GALLRA, v.1, anträffat bl. i p. pf. pl. -ade. [möjl. felaktigt för gallade] (†) i p. pf.: gallsprängd (se GALL-SPRÄNGA 2). Förbittrade och galradhe hiertan. PErici Musæus 1: 74 b (1582).
Spoiler title
Spoiler content