SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GAMMA gam4a, äv. 32 (ga`mma Weste, Dalin), sbst.1, n.; best. -at; pl. =, äv. (med gr.-lat. böjn.-änd.) -ata400, äv. 302, stundom -an, ngn gg -or.
Etymologi
[av gr. γάμμα, namn på γ, den tredje bokstaven i det gr. alfabetet, lånat från ett semit. spr., jfr hebr. gimel; jfr för övr. (ordboksartiklarna) C, DIGAMMA o. G]
1) bokstav l. skrivtecken l. typ för g-ljudet i gr.
2) i ssgr, för att beteckna ngt som i ngt avs. erinrar om ett gamma (i bet. 1). jfr SILVER-GAMMA.
3) för att beteckna ngt ss. det tredje i ordningen inom en (med grekiska bokstäver betecknad) serie; jfr BETA, sbst.4 2, DELTA, sbst.1 4.
Ssgr: (2) GAMMA-FLY, n. zool. benämning på nattflyt Plusia gamma (Lin.) Treitschke, vars framvingar på översidan bära en teckning i form av ett litet gamma. UVTF 35: 7 (1886).
(3) -JÄRN. [namnet först användt av den fr. metallurgen F. Osmond († c. 1905)] metall. benämning på den allotropa modifikation av järn som existerar mellan 900 o. 1400° C. Odelstierna JärnM 32 (1913).
(3) -STRÅLAR, pl. fys. ett slags radiumstrålar. SD(L) 1904, nr 170, s. 1. γ-strålarnas egenskaper sammanfalla i alla avseenden med mycket hårda röntgenstrålars. Ohlon Fys. 3: 130 (1924).
Spoiler title
Spoiler content