publicerad: 1928
Ordformer
(gaster, sg. Moræus Schonæus 399 (c. 1685: tin gaster))
Etymologi
[y. fsv. gaster, sv. dial. gast, motsv. dan. o. nor. gast; möjl. lånat från östfris. gāst, samma ord som t. geist, ande (se GEJST); jfr eng. ghost, spöke]
1) i ä. folktro, benämning på illasinnade spöken som vistas i skogar o. ödemarker, nattetid ofredande vandraren o. upphävande hemska skrin, ofta ansedda ss. gengångare av mördade l. våldsamt omkomna personer (som icke blivit begravna i vigd jord), i sht av mördade odöpta barn; ond ande; ofta i jämförelse (hojta, skrika o. d., äv. vara blek) som en gast, äv. i allmänt förstärkande anv.: våldsamt, häftigt. Jes. 34: 14 (Bib. 1541). Wij (behöva) oss .. intet gruffua om wij än eensamme wore, om mörka natten, j een wildmark, mitt ibland gastar. PErici Musæus 1: 200 a (1582). Jagh märker utaf ett edert brefv .. at I redan begynt braff husera medh dhem (dvs. polackerna) som een liten gast. Carl XII Bref 283 (1702). Han är blek som en gast. Atterbom Bref 93 (1824). Gasten .. har utseendet af en liten ljus im-tapp, hänger på grenarna, samt far af och an för vädret. Dybeck Runa 1842—43, 2: 2 (fr. Västmanl.). ”Offrandet” (dvs. uppkastandet av en ris- l. stenhög på den plats där ngn mördats) avser .. att blidka den på platsen sig uppehållande gasten, som annars blir hätsk mot den förbigående. Fornv. 1921, s. 201. jfr NATT-, PLÅGO-, STRAND-GAST m. fl. — särsk. (numera knappast br.) bildl.: person som skriker o. för oljud (förr stundom äv.: nattrumlare); förr äv. användt ss. allmänt nedsättande o. föraktlig benämning på person (l. djur). (Vi skola icke fästa oss vid) hwadh .. en hoop medh gastar och glopar bladra. Bullernæsius Lögn. 317 (1619). Spegel GW 244 (1685; om krokodil). Læstadius 2Journ. 161 (1833). Dalin (1852).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) benämning på vissa rovfåglar som om natten låta höra mer l. mindre hemska läten, särsk. Strix bubo Lin., bärguv. Än skrattar .. (bland bärgen) en gast, än ther en vggla gnäller. Kolmodin QvSp. 1: 47 (1732). Wrangel Tor. 8 (1738); möjl. till 1.
Ssgr (i allm. till 1, i äldre folktro): A: GAST-BALLAD. (numera mindre br.) litt.-hist. spökballad. SvLitTidn. 1818, sp. 723. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 439 (1913). —
-BLOSS. (gast- c. 1900 osv. gasta- 1804—1913) [sv. dial. (Skåne) gastablos(s)] i ä. skånsk folktro: lyktgubbe, drakeld. Wåhlin LbLandth. 48 (1804). (Bonden) hade ofta nattetid kört förbi .. (Kiviksgraven), och då sett gastbloss och eldflammor lysa därifrån. Fornv. 1917, s. 146. —
-KRAM, n. (gast- 1896 osv. gasta- 1596—1888. gaste- 1596) (numera mindre br.) gastkramning. Grels hustru i Klösteret, en signerska för gastekram. ÄARäfst 196 (1596). Suneson GGrund 147 (1926). —
-KRAMA l. -KRAMMA. (gast- 1737 osv. gasta- 1863—1888. gaste- 1781) om gast: giva (ngn) en gastkramning; äv. (skämts.) allmännare om person: krama (ngn) hårdt l. våldsamt; äv. bildl.; ofta i p. pf. (ss. adj.) o. ss. vbalsbst. -kramning (se nedan). Gyllenborg Sprätth. 15 (1737). Hon sade sig vara gastkrammad och hafva mage knep. VDAkt. 1797, nr 181. Hon låg och kallsvettades hela natten av fruktan för att (den döde) Generaln skulle komma in och gastkrama henne. Lagerlöf LöwR 141 (1925). särsk. ss. vbalsbst. -kramning, kramning av en gast; konkretare: sjukdom visande sig gm blåmärken på kroppen l. gm ett (efter vistelse utomhus nattetid) påkommet illamående, vilken antogs ha vållats därav att personen i fråga mött en gast som antastat honom; äv. (skämts., fullt br.) i allm. om hård l. våldsam kramning; äv. bildl. Leopold 3: 164 (1798, 1816). Eneström Finv. 246 (1910). VBengtsson (1916) hos Liljedahl Norström 2: 478. —
-KRYSTA, anträffat bl. i p. pf. -kryst o. -krystad o. ss. vbalsbst. -ning. (gast- 1746—1869. gasta- 1745. gaste- 1797) (†) gastkrama. Linné Öl. 28 (1745). AntT 2: 18 (1869). —
-KYSSAR, pl. [sv. dial. gastakyss] (†) utslag på läpparna; jfr -KRAMA slutet. Haartman Sjukd. 361 (1765). —
-NYP. nypning av en gast; äv. om gm dylik nypning framkallat blåmärke; jfr -KRAMA slutet. GHT 1896, nr 107 B, s. 3.
B (starkt bygdemålsfärgat): GASTA-BLOSS, -KRAM, -KRAMA, -KRYSTA, se A. —
-VRED, n. (†) kolik som antogs vara vållad av en gast; jfr GAST-KRAMA slutet. Hon kunne signa för flenen och gastawredh. ÄARäfst 12 (1596).
C (†): GASTE-KRAM, -KRAMA, -KRYSTA, se A.
Avledn.: GASTA, v. (vard.) skrika o. föra oväsen (eg. som en gast). Swedberg Ordab. (c. 1730). At skrika och gasta om nattetid. BtVLand 5: 212 (c. 1770). Det faller icke en japansk unge in att gasta efter någonting. Nyblom Österut 127 (1908). Siwertz Sel. 1: 11 (1920).
Spoiler title
Spoiler content