(gedi(e)gen 1687 osv. gedingne, sg. best. 1729. gedien 1735. — förr ofta skrivet gediegen)
Etymologi
[liksom d. gedigen av t. gediegen, utvuxen, mogen, haltfull, eg. p. adj. till t. gedeihen (fht. gedîhan), växa, trivas; jfr DEJLIG]
1) (i sht bärgv.) om mineral, i sht metall: som i naturen förekommer i färdigbildat tillstånd utan att vara kemiskt bunden vid andra ämnen, bärgfin; äv. i allmännare anv.: lödig, fullhaltig, ren; stundom: massiv, solid. Hiärne Berghl. 445(1687). Tenn finnes icke gediget, så mycket man hittils .. vet. Bergman Jordkl. 108(1766). Bilderna af frälsaren och jungfru Maria, gjutna af gediget guld. Fryxell Ber. 6: 354(1833). CVAStrandberg 3: 243(1854). 2UB 7: 358(1903).
2) bildl.: fullödig; helgjuten, solid; vederhäftig, äkta, pålitlig; varaktig. Gedigen vara. Gedigna kunskaper. Bokens gedigna utstyrsel. SvLitTidn. 1814, sp. 73. Så vidt jag .. kunnat dömma, är detta ett gediget, med sakkännedom och grundlighet författadt arbete. Palmblad Norige 422(1846). Vackra, gedigna duktyger utgjorde fordomdags husmoderns stolthet. Fatab. 1907, s. 255. Öfverste Hult efterlemnar minnet af en gedigen och nobel person. PT 1912, nr 30, s. 2.— särsk. (i sht skämts., mindre br.): bastant, ”solid”. En gedigen kvällsvard. Törneros Brev 2: 132(1827; uppl. 1925). En ganska gedigen nyckel. Carlén Skuggsp. 2: 386(1865).
Avledn.: GEDIGENHET, r. l. f. i sht till 2. Geijer I. 5: 8(1810). Det svenska kynnet påstämplade den (dvs. Karl Johansstilen) sin tunga gedigenhet. Kleen Kvinn. 55(1910).
