GEM jäm4, äv. gäm4 (gämm Dalin), sbst.1, r. l. m.; best. gemmen; pl. gemmer; förr äv. GEMMA, sbst.1, r. l. f.; best. = (Norrmann Eschenburg 1: 146(1817)); pl. -or (Brunius Metr. 151(1836)).
Ordformer
(gem 1832 osv. gemma 1795—1904. gemmer, pl. 1795 osv. Anm. I ä. tid torde formen gemma närmast ha uppfattats ss. latinsk form)
Etymologi
[liksom t. gemma, gemme, fr. gemme, eng. gem, av lat. gemma, eg.: knopp]
ädelsten l. halvädelsten försedd med bildframställning l. skrivtecken i fördjupning, intaglio; motsatt: kamé; äv. om likartat föremål av annat material (fajans, lava o. d.). LittT 1795, s. 188. Hon hvälfver på sitt finger / En gem af utsökt konst. Franzén Skald. 4: 146(1832). 2UB 5: 246(1902).
