SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
GEMEN jeme4n, sbst., i bet. 1 m., i bet. 2 n., i bet. 3 r. l. m.; best. ss. n. -et, ss. r. l. m. (knappast br.) -en; pl. ss. m. -ar (LBenedicti (möjl. till en sg. gemene)), ss. r. -er (BonnierKL).
Etymologi
[fsv. gemen, menighet, folk; jfr d. gemen, samfund, menighet, holl. gemeen, n., sammanslutning, stat, mnt. gemeine, gemene, f. o. n., församling, t. gemeiner, gemeinder, deltagare, kamrat, t. gemeine, gemeinde, sammanslutning, det allmänna; till GEMEN, adj.]
1) (†) person som hör samman med ngn annan; jfr GEMEN, adj. 1. Skonar icke Gudh the Naturlige Gemenar och sine egne Barn, huru warder tå gångandes medh Ogudachtigom och Syndarom. LBenedicti Lijkpr. 43 (1618).
2) (†) det allmänna, stat; församling; jfr GEMEN, adj. 4. (Prostämbetet är) Herrans gemeen ganska nyttigh. PJAngermannus PMagni E 2 a (1605). Höre om någhot kan wara, / Som han må bruka och förfara, / Bådhe sigh och Gemenet til ähra. Rudbeckius Starcke A 2 b (1624).
3) boktr. liten bokstav, minuskel; i sht i pl.; jfr GEMEN, adj. 5 a. BonnierKL (1924).
Spoiler title
Spoiler content