publicerad: 1928
GEMEN jeme4n, förr äv. GEMENE, adj. -are ((†) sup. -st Rudbeckius Luther Cat. 110 (1667), Söderman ExBook Dedik. 4 b (1679)) (Anm. gemen förekommer stundom oböjt. FörarbSvLag 1: 309 (1690). gemene är alltid oböjt). adv. GEMEN (†, Messenius Disa 32 (1611), Risingh Landb. 86 (1671)), -T (GR 24: 417 (1554) osv.).
Ordformer
(geme(e)n 1540 osv. gemein 1534—1555. gemeyn 1560. gemän 1698 (: algemänt). gieme(h)n 1635—1711. gem(m)e(e)ne 1541—1667. — i (förr äv. uti) gemen 1593 osv. i gemene 1689. i gement 1611—1621. aff gemeen 1614)
Etymologi
[liksom d. gemen av mnt. gemen(e) l. t. gemein, motsv. got. gamains, holl. gemeen, feng. gemæne; besläktat med lat. communis (jfr KOMMUN); jfr MEN, adj., samt ALLMÄN]
1) (†) gemensam; samfälld; jfr 12 a. Tegel G1 2: 139 (i handl. fr. 1541). Thenne förste Öfwerträdhelsens Straff äre them Nyföddom medh Syndarom gemeen. Schroderus Os. III. 1: 296 (1635). Swerige haar medh Franckrijke, hwad Tydskland angår, intet annat interesse gemeent, än then Wästphaliske Fredens förswar och vnderstödh. Brask Pufendorf Hist. 330 (1680). Skjöldebrand Cleop. 9 (1749).
2) (†) som tillhör l. tillkommer alla l. som är öppen o. tillgänglig för alla l. som är tillämplig i alla fall o. d., allmän. The .. hafve för gått anset, ath sådane gemene schole her i riket motte uprettet blifve. RA 1: 480 (1546). Kyrckior, Rådhws, och andra Gemene Orter, ther någhre Samqwemder haffwas förhänder. L. Paulinus Gothus Pest. 67 a (1623). Dhenne casus (synes) medh skiähl böhra och kunna exciperas ifrån den gemeene Regeln. HSH 10: 103 (1681). Lindfors (1815). — särsk.
a) i uttr. göra gemen, göra kunnig; jfr ALLMÄN I 2 c β. En Öfwerheet får icke alle sine rådh och betänckiande giöra allom gemene, ty thet woro offta skadeligit. Rudbeckius KonReg. 250 (1615). Hamb. (1700).
b) i fråga om skörlevnad.
3) (†) som avser de stora dragen l. det väsentliga, allmän. Vthi Begynnelsen sätter Calvinus vthi thenne Föreeningen någre gemeene Articklar, om hwilke ingen Strijdh är. Schroderus Os. III. 1: 361 (1635). Andre breeff som innehålla om giemene tillståndet i Landett. LReg. 210 (1635). Gishulterus MIsraelsd:r C 2 a (1649).
4) (†) som har avseende på l. tillhör samhället l. en korporation, allmän; publik, offentlig; äv. substantiverat i uttr.: det gemena, det allmänna. Att studenter icke medh gemene vnderhåld vthländes förskickas, för än the i Vpsala examineradhe och gilladhe ähro. Annerstedt UUH Bih. 1: 23 (i handl. fr. 1593). Wettandes att dett icke mindre syndh är försnille Chronen och dett gemeene, än een Privat Persohn. LReg. 132 (1620). Ett privat interesse, som ifrån Statens gemene nytta särskildt är. Brask Pufendorf Hist. Föret. 4 b (1680). — särsk.
a) i uttr. (det) gemena bästa o. d., det allmänna bästa, allmänt bästa; ofta användt liktydigt med: det allmänna, staten. RA 1: 260 (1540). Gemeene bästa är högsta Laag. Grubb 247 (1665). Till vinst för det Gemena Bästa / (för Allmänt Väl, att tala rent). AGSilverstolpe Skald. 2: 68 (1810).
b) [jfr t. das gemeine wesen, lat. res publica] i uttr. det gemena väsende(t), det allmänna, staten; stundom i fråga om samtliga kristna (europeiska) stater. Lender ock detta (dvs. handelskompaniets värksamhet) det gemeene wäsende til godo. Stiernman Com. 1: 918 (1625). AOxenstierna Bref 4: 388 (1647). Det gemeena wäsendet, serdeles den Christelige och heela Europæ frijheeten, till oprätthållande. RARP 7: 179 (1660).
5) (†; se dock a) som brukar förekomma l. som är vida spridd l. utbredd l. känd, vanlig, allmänt bruklig, allmänt gängse, allmän. GR 9: 128 (1534). Hoffuudet och henderna tagha til at skelffua, hwilket ock är gemeent hoos gammalt folck. BOlavi 44 b (1578). Efter gemena bruket. Dalin Arg. 1: nr 34, s. 7 (1733; uppl. 1754: efter bruket). Man säger uti ett gement Ordspråk, at en Olycka är sällan allena. Humbla Landcr. 79 (1740). Valeriana sambucifolia är numera en gemen vext. BotN 1843, s. 148. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (fullt br.) boktr. i uttr. gemena bokstäver o. d.: små bokstäver, minuskler; ofta enbart gemena i substantivisk anv., motsatt: kapitäler; jfr GEMEN, sbst. 3. Dalin (1852). Forsslund Arb. 72 (1902). Hasselquist Boktr. 118 (1905).
b) [motsv. lat. vulgaris] i växtnamn; jfr ALLMÄN V d. Gemeen Syra. Franckenius Spec. A 2 a (1659). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 51.
c) i fråga om handelsvaror o. d.: (av) ordinär (kvalitet). GR 21: 32 (1550). Een alen gemeent Engelskt (kläde kostar) 5 mark. Stiernman Com. 1: 193 (1566). En Skomakare får på andras kost för 1 par gemena skor i arbetslön 1 kanna korn. Hülphers Norrl. 1: 36 (1771).
d) i fråga om stil: vardaglig; jfr 7 slutet. Hufwu kallas i gemeent taal ingenium, Esprit. Columbus Ordesk. 22 (1678). Hof Skrifs. 34 (1753).
e) ss. adv.: vanligen, i vanliga fall, i allmänhet, gemenligen. GR 24: 417 (1554). Folks förtahl plä gement något smitta. Rudeen Vitt. 284 (1691). Åldren med stort bekymmer tynger mer än gement. VDAkt. 1722, nr 214.
6) (numera bl. arkaiserande; jfr dock a, b) som tillhör den stora massan l. de breda lagren av folket l. av en viss klass l. dyl.; menig; äv.: som är av lågt l. lägre stånd; stundom om ofrälse i motsats till adlig. Jag var intet mer än en torpare son, / Dertill både ringa och gemen. SvForns. 2: 211. Gemene knechter. GR 28: 80 (1558). Vi effterskrefne Sverigis rikis rådh, adel och gemene ständer, bådhe andelige och verdzlige. RA 2: 234 (1568). Jngen gemeen aff borgerskapet, och handtwärckzmän som ringa näring hafwa, kalle mehr än twå speelmänn (till bröllop). HSH 31: 68 (1661). Största delen aff then gemene hopen på Landet går til Kyrckian allenast för en sedwana. Ekman Siönödzl. 116 (1680). Tsaren själf hjälpte till vid arbetet som gemen karl. Heidenstam Karol. 1: 330 (1897). Gemene biskopar brukade .. få röra vid påfvens knä och kardinalerna .. vid handen. LfF 1898, s. 203. — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. gemene man040 4 l. 010 4 (förr äv. hopskrivet gemeneman), förr äv. gemena man, gemene mannen, den gemene man, i sht förr äv. (det) gemena folket, gement folk o. d., förr äv. (de) gemena, substantiverat, om folkets stora massa, menighet(en); det lägre folket. BtSödKultH 12: 41 (1594). Uthi propositionen skulle intet någre fremmande ordh införas, medan gemene man dem intet kan förstå. RP 5: 213 (1635). Därs. 6: 232 (1636). Triewald Bij 10 (1728). En del ekar bära söta ållon såsom i Berberiet, der de gemene anrätta alla sina måltider af ållon. Linné Diet. 2: 161 (c. 1750). Pigan lätte up (dörren); men såg i vädret, efter gement folks art, som ej sköta om det, som nedrigt är. Tessin Bref 1: 24 (1751). NorrlS 1: 52 (c. 1770). Det gemena folkets boningar. Hedin Beskickn. 189 (1891). Den enda litteratur, som gemene man hade, var legenden. Schück i 3SAH 27: 113 (1915).
b) (numera nästan bl. i arkaiserande l. bygdemålsfärgat spr.) om obefordrad soldat, menig; särsk. (i pl.) i substantivisk anv., motsatt: befäl (se d. o. 4). Befälett så väll som gemeene måste gå opå och förtäre heste kött. OxBr. 5: 77 (1614). Een stoor hoop aff the gemeene. Widekindi KrijgH 121 (1671). ”Här är ingen gemen, här är bara korporaler” — sa' korpral Lustig. Holmström Sa' han 38 (1880); jfr Bellman 3: 29 (1790).
7) (†) enkel, simpel; ringa; särsk. i föraktfull användning om människor som tillhöra de lägsta lagren av ett samhälle, övergående i bet.: lös. Och mykit gemeene folk drogh ock så medh them (dvs. med Israels folk, ur Egypten). 2Mos. 12: 38 (Bib. 1541; Luther: Pöbelvolk). Det lilla, gemeena och oansenliga Bethlehem. SColumbus Vitt. 245 (c. 1678). Mon Poëten måste gala; / Ty, som annat folk at tala, / Jämt, naturligt, klart och rent, / Tyckes honom för gement. Triewald Lärespån 103 (1720). Nordforss (1805). — särsk. i fråga om stil: vulgär; jfr 5 d. Sahlstedt CritSaml. 347 (1759). Gemena ord blifva icke .. i Ordboken synlige. Dens. Föret. 7 (1773).
8) (†) ohelig, profan; oren. Cellarius 60 (1699). Någre af Jesu Lärjungar spisade med menliga eller gemena, det är, med otvagna händer. Bælter JesuH 5: 3 (1759).
9) som äger resp. vittnar om ett lågt sinnelag, nedrig, straffvärd, usel, avskyvärd, lumpen. Messenius Blanck. 49 (1614). Orena begiär och gemena tanckar. Mörk Ad. 2: 203 (1744). Den mest vackra själ kan låta sig någon gång irras äfven ned till det gemena. Thorild 3: 60 (1791). Men presterna (i Rom) äro ett styggt pack, lastfulla och gemena på allt vis, ehuru väl äfven ibland dem undantag finnas. Böttiger 6: 267 (1836). Hon är en ful gemen ragata, / en gräslig häxa, full av hin. Fröding ESkr. 1: 81 (c. 1885). Du ljuger, Vidar! Det är en dum, gemen lögn, alltihop, om flickan. Ullman FlickÄra 188 (1909).
10) (numera i sht i känslobetonat talspr.) som väcker synnerligen stor avsky l. motvilja l. som röjer l. vittnar om en sådan känsla, avskyvärd, ”nedrig”, ”ryslig”. Du lär vara den enda som är vår Herre obligerad för det gemena vädret. Kellgren (SVS) 6: 143 (1785). Bara ej kakelugnen vore så rysligt svart — den ser för gemen ut. Carlén Skjutsg. 328 (1841). Det var den gemenaste otur man kan tänka sig. Blanche Jenny 16 (1845). I det gemenaste lynne vandrade Gundling på aftonen tillbaka. Palmblad Nov. 4: 21 (1851). Men fy för tusan! Det var rent / besatt, hvad det luktar här gement! Andersson MickelR 214 (1900). — särsk. ss. förstärkande adv. Den arma flickan, täck och ung, / Fann sig gement förställd af doket. Lenngren (SVS) 2: 262 (1814). En .. gement kall och våt och snöig (oktober). Böttiger 6: 184 (1835). (Villorna) äro målade i gement skrikande färger, .. citrongult och gräsgrönt .. o. s. v. Cronholm Minnesbl. 227 (1908).
11) [utvecklat ur 1] (numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) i fråga om den egenskapen hos ngn i högre ställning att han umgås otvunget o. vänligt med personer av lägre stånd: på ett vänligt sätt nedlåtande, tillgänglig, folklig; förr äv. i förb. med prep. med (l. hos): förtrolig, familjär. Göra sig gemen. Han giorde sigh alt för gemeen medh sine Tiänare. Schroderus JMCr. 212 (1620). L. Paulinus Gothus MonPac. 268 (1628). Mycket gemeent, giör föracht .. (dvs.) Den som sitter i någor ämbetes myndigheet, han får intet giöra sigh alt för gemeen. Grubb 543 (1665). Herrarne voro så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog af sig förskinnet en gång. Strindberg Hems. 184 (1887). Fröding Guit. 28 (1891). (Hushållerskan) gjorde .. sig så gemen, att hon frågade honom (dvs. fiskargubben) om det tecknade sig till att bli ett gott fiskafänge. Lagerlöf Mårb. 286 (1922).
12) [efter nt. int gemene l. t. ins gemein (ä. t. ins gemeine)] i uttr. i (förr äv. uti) gemen.
a) (†) gemensamt, samfällt; tillsammans; jfr 1. Gustaf II Adolf 85 (c. 1620). Mijn Drottning har alleen / Alt hwad Gudinnor all' the hafwa i gemeen. Stiernhielm Fägn. 72 (1643, 1668). Ps. 1695, 307: 2.
b) i det (stora) hela, i stort sett, i allmänhet; över lag; förr äv.: i sin helhet; numera nästan bl. ss. (efterföljande) bestämning till plurala l. kollektiva sbst., ofta i motsatsställning till i synnerhet, då detta är bestämning till ett annat ord; jfr 2 o. 4. RA 3: 18 (1593). Alla Menniskior vthi gemen, och hwar och en för sigh. L. Paulinus Gothus Pest. 104 b (1623). Någre Spörsmåål och Frågor .. angåendes thet Swenska Poeterij i gemeen. Arvidi 1 (1651). Jag önskar Eder den Högstes nåd till edra rådslag: förblifvandes alla i gemen och hvar och en i synnerhet med all Kongl. nåd och ynnest välbevågen. Gustaf III 1: 106 (1778). Bittra ord .. fäldes .. om skadligheten af handeln i gemen och den stora sjöhandeln i synnerhet. Forssell Stud. 2: 268 (1888). Folket i Österlen är bestämt tillgängligare, soligare och uttaligare än de skånska bönderna i gemen. Böök ResSv. 41 (1924). — särsk.
α) (†) i uttr. i gemen och (eller) (i) synnerhet o. d. Hvad i gemen eller i synnerheet allmogen trycker. RP 7: 505 (1639). Alt, som rörer en god upfostran i gemen och synnerhet. Posten 1769, s. 577.
β) (†) i uttr. i gemen att säga, i gemen sagt, i stort sett; kort sagt. OfferdalKArk. N I 1, s. 34 (1696). I gemen att säja, så lefva de (dvs. européernas konsuler i Smyrna) vackert och göra sig ansenliga på allehanda sätt. Eneman Resa 1: 36 (1711). jfr: I gemen kan man säga, att bönen icke är så bruklig hos ryssarna som korsandet. CRBerch (c. 1737) i 3SAH 28: 136.
c) (†) på ett generellt l. abstrakt sätt, utan hänsyftning l. tillämpning på särsk. förh., i princip, i allmänhet; jfr 3. (Många tänka) thet är nog, at man predikar i gemeen, at man skall fruchta Gud och fly Synden. Rudbeckius KonReg. 264 (1615). Lät tig ther med nöija, at tu således i gemen på tilfrågan bekenner tina synder. Swedberg Cat. 548 (1709). Kellgren 3: 124 (c. 1790).
d) (†) för det mesta, i regel, vanligen, gemenligen, i allmänhet; jfr 5. Amadis, Marcolfus, och andre, / Som i gemeen äre tryckte på Dansk. Stiernhielm Herc. 136 (1648, 1668). Skalde-Konsten holles i gemen för vår Autors (dvs. Boileaus) Mäster-stycke. Düben Boileau Skald. Påminn. 2 (1721). Efter gudstjänsten besöktes i gemen något krogsställe. Hembygden 1915, s. 36. Anm. till d. Enstaka förekommer i denna anv. uttr. av gemen. Hans Drotningh sägz och aff gemeen / Wara til högfärdh icke seen. Messenius Blanck. 48 (1614).
Ssg (†): A: (9) GEMEN-SINNAD, p. adj. (gemen- 1746—1784. gement- 1790—1807) lågsinnad. Dähnert 208 (1746). Möller (1790, 1807).
B: GEMENT-SINNAD, se A.
Avledn.: GEMENHET, r. l. f. [jfr t. gemeinheit]
1) (†) till 4: allmänhet, menighet; folk. ÅngermDomb. 5/3 1628, fol. 8. Hennes majestät drånningen afflade seig kronon och scäpteren och steeg neer aff tronen och taalte wid gemenheten med en sådan synnerlig vältalighet (att osv.). Ekeblad Bref 1: 342 (1654; rättat efter hskr.). Dryselius Måne 348 (1694). särsk.: stat. En wäl stält och ordnad Gemeenheet. Linc. (1640; under constitutus).
2) (†) till 6: gemene man, menige man, det lägre folket; äv. om de ofrälse i motsats till adeln. (Genom upprättandet av skolor på landet kunde) Månge ährliga Mans barn komma till bokelige konster, och helst aff gemeenheeten, effter dhe Lärerne in för dören hade. HSH 31: 431 (1638). Vthan dess hafwer han och Nobilium, sampt gemenhetenes vota uthi be:te Roghberga Giälldh. VDAkt. 1651, nr 143. Därs. 1795, nr 332.
3) till 9: låghet, lumpenhet; äv. konkret om handling l. yttrande. Serenius C 3 a (1734). Det är han som inbillat dig en hop gemenheter om Lorden. Stridsberg Landpr. 34 (1795). Hon har ett sätt att säga små gemenheter, som jag icke lagt märke till förut. Tavaststjerna Bröl. 6 (1893).
4) (†) till 10: förhållandet att ngt väcker synnerligen stor avsky l. motvilja, ”ryslighet”; äv. konkret. Estlander KonstH 193 (1867). Konventet skulle få vänja sig vid värre saker än åsynen af hans yttre menniskas gemenhet. Hedin Rev. 130 (1879). —
GEMENIG, adj. [jfr t. gemeinig] (†)
1) till 2: allmän. Och ther tiil giffue the (dvs. smålänningarna) for eth g(e)menijgt anskrij, ath the wele slå ihiell alle the som rödcledde äre. GR 11: 242 (1537).
2) till 6: menig; av lägre stånd. Szå well the ther tiene for Fribornemen, Hoffmen och Landzknecter som for borgere eller gemenigt folck. Skråordn. 124 (1536). Förstens Ridderskapsens Presterskapsens och gemenige ständernes begäræn. UrkFinlÖ I. 1: 24 (1599).
Avledn.: gemenighet, f. (†) till GEMENIG 2: allmänhet; äv. om de ofrälse i motsats till adeln. SvH 4: 297 (cit. fr. c. 1600). RARP V. 1: 207 (1654). —
GEMENIGLIG, adj. [av t. gemeiniglich] (†) till 5: vanlig. Först är den oseden gemenichlich bland grannar at lätteligen trätor sig upspinna. Gustaf II Adolf 206 (1620). —
GEMENITET0104, r. l. f. [jfr holl. gemeeniteit] (enst.) gement yttrande, gemenhet. En näsvis slusker, som hade munnen så full med gemeniteter. Hagberg Shaksp. 10: 187 (1850). —
GEMENLIG, GEMENLIGEN, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content