GENDARMERI ʃaŋ1darmeri4 l. ʃaŋdar1-, n.; best. -et l. -t; pl. (föga br.) -er (Östergren(1924; angivet ss. förekommande ibland)).
Ordformer
(förr ofta skrivet -erie. gendarmeri(e) 1776 osv. gensdarmeri(e) 1820—1854)
Etymologi
[jfr d. gendarmeri, t. gendarmerie; av fr. gendarmerie (i bet. 1, 2), bildat till gendarme (se GENDARM)]
1) (i fråga om ä. utländska förh.) krigshist. tungt väpnat rytteri (bl. a. i Frankrike 1445—1789, i Preussen på 1600- o. 1700-talet). Eberhardt AllmH 3: 427(1776).
2) (militär) organisation av säkerhets- o. polistrupp(er) med uppgift i fred att upprätthålla ordning på landsbygden (i sht vid gränserna), i krig att göra motsvarande tjänst bakom fälthären (i sht inom ockuperat område); i Sv. förekommande bl. under krig (jfr GENDARMERI-AVDELNING), i Finl. bl. under tiden för föreningen med Ryssland. SC 1: 424(1820). Sylvan Vial 1: 40(1863). BonnierKL 4: 1151(1924).
Ssgr (i fråga om sv. förh. i krig l. ä. förh. i Finl. l. utländska förh.; till 2): GENDARMERI-AVDELNING~020. särsk. mil. i fråga om sv. förh.: vid krigsutbrott upprättad trupp (ingående i krigspolisen) med uppgift att biträda vid upprätthållande av ordning inom o. bakom krigsorten. —
