SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
GENERALAT jen1erala4t l. je1n-, n.; best. -et; pl. =, ngn gg -er (SvLittFT).
Etymologi
[jfr t. generalat, eng. generalate, fr. généralat, it. generalato; avledn. till GENERAL, sbst.]
(i fackspr.) ämbete åt vilket högsta ledningen l. befälet är anförtrodd (anförtrott).
1) (i fråga om förh. inom katolska ordnar) kyrkohist. till GENERAL, sbst. 1. Nästan alla Vesterländska, och flera Österländska Munkordnar hafva i Rom sina generalater. SvLittFT 1837, sp. 603. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 266.
2) (i fråga om ä. förh.) hist. till GENERAL, sbst. 2. RP 7: 188 (1638). Eberhardt AllmH 1: 164 (1766). (Rhengreven Otto Ludvig) erhöll af (G. Horn) .. ”generalatet” öfver kavalleriet. 2NF 20: 1109 (1914).
Spoiler title
Spoiler content