GENTIANA gän1tsia3na2 l. jän1-, äv. -ti-, r. l. f.; best. -an; pl. (mera tillf.) -or; äv. (numera knappast br.) GENTIAN gän1tsia4n l. jän1- l. -ti- (gentia´n (l. jäntsian) Weste; jänntsián Dalin), r. l. f. (m. Meurman(1846)); best. -en; pl. -er.
[av lat. gentiana, enligt Plinius urspr. benämning på växten Gentiana lutea Lin., efter den läkekunnige illyriske konungen Gentius. Jfr ENTIAN]
i sht bot. o. farm. (ört av) släktet Gentiana Lin.; särsk. om vissa arter (i sht Gentiana lutea Lin.) som lämna den beska drogen gentianarot varav åtskilliga, i sht vid magåkommor använda läkemedel framställas; äv. ss. benämning på nämnda drog, i sht i ssgr som beteckna av densamma framställda läkemedel; jfr BAGGSÖTA,ENTIAN.BOlavi 63 a, 110 a(1578). Palmcron SundhSp. B 2 b(1642). Gentianans bäska rot. Strindberg Hafsb. 157(1890).
Ssgr: A (numera bl. i ssgn -BITTER): GENTIAN-BITTER, -ROT, se B.
B: GENTIANA-ART. bot. —
-BITTER, r. (gentian- 1882—1908. gentiana- 1839 osv.) kem. benämning på ett i alla gentianaarter förekommande bitterämne (en glykosid) som utgör den värksamma beståndsdelen i drogen gentianarot. Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 526.TT 1899, K. s. 31.2NF 9: 942(1908). —
