GEOLOGI -logi4 l. -lå-, i Sveal. äv. -ji4 (se för övr. GEO-), r. (l. f.); best. -en l. -n; pl. (i bet. 2) -er.
Etymologi
[jfr t. geologie, eng. geology, fr. géologie, ytterst av mlat. geologia, ”läran om jordiska ting”, av GEO- o. -LOGI]
1) vetenskapen om jordklotets (i sht jordskorpans) utveckling, sammansättning o. byggnad; tidigast i viss motsättning till GEOGNOSI o. ofta användt liktydigt med GEOGENI. Att undersöka lemningarna efter all den tid, som föregått menniskans tillvarelse, och deraf göra sig ett begrepp om naturens tillstånd under olika perioder, synes vara geologiens egentliga föremål. GWahlenberg i Svea 1: 1 (1818). Läran om bergens och jordlagrens uppkomst och de förändringar jordytan undergått kallas geologi. Berlin Lrb. 115 (1876). 2NF (1908). jfr AGRIKULTUR-, LANDTBRUKS-, TORV-, URBÄRGS-GEOLOGI m. fl.
2) framställning av l. lärobok i geologi. Kindblad (1871). —
