GEPA, v. vbalsbst. -ERI (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. gepa, grina, prata o. skrävla o. d.; jfr isl. geipa, sladdra, nor. gjepe, göra en grimas; i avljudsförh. till GIPA, v.1; jfr GAPA]
(†) tala (l. bete sig) dumt l. enfaldigt. (Isl.) Geipa .. (sv.) Geepa, Teepa, Fleepa. Verelius 89 (1681).
Avledn. (†): GEPAKTIG, adj. som talar dumt l. enfaldigt. Murenius AV 49 (1640). —
GEPE l. GEPER, m. [sv. dial. (Medelp., Härjed.) gep, gäck, narr] tok, narr. Twij tigh Rustfijl, tu ledhe Tiuff och gepe. Fosz 72 (1621; nt.: ô Rustevîl, dû slimme dwas, / du arme slumpe grover wicht). Anm. På grund av likheten med det av Jordanes anförda ordet Gepanta, som enligt honom utgör grundord för folkslagsnamnet gepider o. betyder ”pignum aliquid tardumque”, anför Schroderus m. fl. i detta sammanhang geper o. ger det bet.: sen o. långsam person. Schroderus JMCr. 19 (1620). Peringskiöld Jord. 41 (1719). —
GEPERI, sbst. löst prat; gyckel. Gästebuds sånger skola skee i nöchterheet, wara gudelige, andelige och wanlige, och ingom tillåtas missbruka i dryckio och geperij. KOF II. 2: 123 (c. 1655).
