SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
GETSEMANE jetse4mane l. 0302, n. ((†) m. l. f. Spegel Pass. Reg. 12 (1723)).
Etymologi
[efter gr. Γεϑσημανῆ l. Γεϑσημανεί (Mat. 26: 36 o. Mark. 14: 32)]
(i sht i högre, särsk. religiös stil) plats där ngn lider svåra kval, lidandesplats; ofta med den lokala bet. förbleknad: ytterligt svårt lidande; jfr Hjelmqvist BibGeogrN 82 ff. Hela jorden är et Gethsemane. Spegel Pass. 144 (c. 1680). Bittra lidandens Gethsemane. Nybom SDikt. 1: 108 (1844). Portiunculas grotta, Franciskus' getsemane, den franciskanska världens heligaste plats. KyrkohÅ 1910, s. 4. Folkens väldiga Getsemane! Karlfeldt FlBell. 165 (1918; om världskrigets prövningar).
Ssgr (i sht i religiös stil): GETSEMANE-KVAL. Det vore väl värdt, att vi, om så behöfdes, köpte en sådan påskglädje med hvilka föregående Getsemane- och Golgataqval som helst. Wikner Pred. 219 (1877).
-NATT. natt under vilken ngn lider så oerhörda kval att de äro att jämföra med Jesus' lidande i Getsemane. KATavaststjerna (c. 1890) hos Söderhjelm Tavaststj. 174. Roos Son 273 (1904).
-STUND. (Livet) har både stunder af den bittraste smärta och af den högsta andliga glädje, getsemanestunder och förklaringsstunder. Beskow DeUnga 57 (1904).
Spoiler title
Spoiler content