GILLNING jil3niŋ2, sbst.2, förr äv. GILLING, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(gilling 1691—1852. gillning 1873. gilning 1775—1871)
Etymologi
[liksom dan. o. t. gilling av holl. gilling, vbalsbst. till gillen (se GILLA, v.2). — Jfr GELNING]
i sht sjöt. (föremål l. del av föremål med) sned skärning l. bukt l. välvning o. d.
2) (†) varje särskild av (de böjda l. välvda ändkanter som bildas av) skeppsbordets trappstegsliknande förhöjningar förut o. akterut. Rålamb 10: 25 (1691). Röding SD 38 (1798). Weste (1807).
3) (numera knappast br.) den avrundade delen av ett fartygs akter på ömse sidor om rortrumman, valv. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Dalin (1852). Kindblad (1871).
