SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
GINGIVAL giŋ1giva4l, adj.
Etymologi
[jfr eng. o. fr. gingival; bildat till lat. gingiva, tandkött]
språkv. om konsonant: som bildas därigenom att tungans blad l. spets l. ena sidokant artikulerar mot övre tandköttet; äv. om artikulation varvid konsonant bildas på nämnda sätt. Noreen VS 1: 381 (1905). — jfr APIKO-, LATERO-GINGIVAL.
Spoiler title
Spoiler content