GINGLA jiŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. gingla, vackla; samhörigt med GÄNGLA, v.]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) vackla, stå ostadigt. Tholander Ordl. (c. 1870). Gingla .. med benen. Klint (1906).
Avledn.: GINGLIG, adj. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)
1) som står ostadigt l. vacklar, vacklande, ostadig. De flesta af de öfriga herrarna hade någon gång stått vid kassan med gingliga knän och sluddriga ord på tungan. Hedenstierna Marie 23 (1896). Klint (1906).
2) (mindre br.) lång o. smal, ”gänglig”. Broder Jonathan .. är mager, långlagd, något ginglig i gestalten. Bremer NVerld. 2: 170 (1853). Klint (1906).
