GISTA jis3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or. Anm. Hos Strindberg förekommer pl.-formen gisten (Skärk. 162 (1888)), som kan bero på att den dialektala pl.-formen giste(r)na (jfr formen gistena hos Strindberg Hafsb. 100 (1890)) uppfattats ss. n.
Etymologi
[fsv. gist, gista, sv. dial. gista, f., gist, f.; till stammen i GISTA, v.1, o. GISTEN; annan förklaring hos Lidén i FinnUgrForsch. 11: 133 ff.]
1) i urspr. bet.: mellanrum, gap; bl. i ssgr.
2) (numera bl. fisk. i sht på östkusten ned till Smål. samt på Gotl.) i marken nedslagen påle l. stör som upptill är kluven l. försedd med självvuxen klyka l. med inborrad(e) pinne (pinnar) l. med en krokbärande träarm, på vilken (jämte andra av samma slag) nät l. not upphänges till torkning; äv. om torkställning med förlängd tvärarm som stödes av stolpar; förr äv. om liknande ställning för upphängande av jaktnät; vanl. i pl. JPetri PEriksson B 3 b (1639; i bild i fråga om jaktnät). Linc. (1640). Arwidsson Strömm. 50 (1913). Skötarna torka på gistorna. Bolander ManNas. 178 (1925). — jfr NOT-, NÄT-, SKÖT-GISTA.
Ssgr: A: (2) GIST-GÅRD. (fisk., i sht på östkusten ned till Smål. samt på Gotl.) samling av gistor. Strindberg SvÖ 2: 232 (1883). Han spände upp klädstreck mellan klykorna i gubben Bromans gistgård. Siwertz Eld. 49 (1916). —
(1) -KIL. skogsv. spiror (toppändar) av omkring 1 meters längd som kilas in vinkelrätt mellan stockarna i bakväggen av en liggmila (gist- l. skarvstockarna) för att åstadkomma stadga o. luftväxling åt den i milan lagda veden, skarvkil. Uhr Koln. 47 (1814). Cnattingius Skogslex. (1874, 1894). —
(2) -VALL. (fisk., i sht på östkusten ned till Smål. samt på Gotl.) plats där gistor äro uppsatta. Hallström Than. 232 (1900).
B (†): GISTE-PLATS, se A.
