SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GJUTA 3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. giuta, gjutform, -giuta (i ssgn floþgiuta, stigbord, dammlucka), sv. dial. gjuta, kvarnränna (Smål.), sank däld, tjärn, liten skogssjö (Finl.); jfr d. gyde, smal väg l. trång passage o. d., nor. dial. gjota, nyisl. gjóta, långsträckt fördjupning i marken; till GJUTA, v.]
(starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) avloppsdike o. d.; ränna (t. ex. kvarnränna) l. trumma varigm ngt (i sht vatten) ledes. (Sv.) giuta, (dvs.) watns vthlop, (lat.) Emissarium. Linc. (1640). Qvarn rännorne eller giutorna. Tiselius Vätter 1: 116 (1723). Fläktharpor med 4 gjutor, som noga sortera tyngre och lättare säd eller frö. TLandtm. 1886, Annonsbl. nr 6, s. 3. — jfr BRO-GJUTA.
Spoiler title
Spoiler content