SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GJORDING 3rdiŋ2, förr äv. GJORDNING, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(gjording 15261903 (: högjording). gjordning 17491818)
Etymologi
[sv. dial. (Östergötl., Västergötl., Södermanl.) gjording, joling, grovt rep att binda om ngt med, grovt band kring träkärl; till GJORD, sbst., o. GJORDA]
1) (†) gördel, bälte; jfr GJORD, sbst. 1 a. Haffwen icke gull, icke heller sölffuer, icke heller penningar j idhar giording, och inga wäghskräppo. Mat. 10: 9 (NT 1526). Höljen ert hufvud och gjordningens band kring klädnaden lösen. Adlerbeth Ov. 13 (1818). — jfr BI-, LÄDER-GJORDING.
2) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) rep (av nöthår o. d.) att binda om ngt med; i ssgn HÖ-GJORDING.
Spoiler title
Spoiler content