GLACI glasi4, r. l. m. ((†) n. Rålamb 8: 18, 65, 110, 123(1691)); best. -en l. -n (ss. n. -t); pl. -er; äv. (numera föga br.) GLACIS glasi4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. GLACIN, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
[jfr d., t. o. eng. glacis; av fr. glacis, till ffr. glacier, glida, till glace, is (se GLASS); jfr mlat. glatia]
1) (numera bl. i icke fackmässigt spr.) fältvall; äv. om fältvalls flacka, i framförliggande fält sig förlorande sluttning. Rålamb 8: 156(1691). Straxt der på approcherade fienden emot Karieportz Revelin, kom och på 2 rutor när in till glasin oachtat wåre redan med hand granater på honom spelade if(rå)n Revelinen. KKD 11: 141(1710). Sturtzenbecher Förel. I. 2: 92(1795). Busch Fästn. 42(1888). Knöppel Barb. 195(1916).
2) i utvidgad anv.
a) byggn. å hamnarm, järnvägsbank o. d.: släntbeklädnad av rå l. tuktad sten (l. betongblock). På .. hamnarmens glacis felades stenfyllning. TByggn. 1859, s. 171. Ofvan vatten täckes fyllningen (i hamnen) genom en glacis, lagd i lutning 1 : 1. TT 1898, Byggn. s. 139.
b) (mindre br.) sjömil. sluttande pansar å krigsfartygsdäck vid nedgång o. annan öppning i däcket, ävensom vid tornfot. Engström Skeppsb. 69(1889). UFlott. 2: 37(1904).
