publicerad: 1929
GLAD gla4d, adj. -are. n. o. adv. gladt glat4.
Ordformer
(n. o. adv. numera vanl. skrivna glatt)
1) om person (l. djur): som känner sig fri från sorger o. bekymmer, uppfylld av glädje, vid godt humör, ”lycklig”; äv. om hjärta l. sinne l. stämning o. d.; utom i d o. e i sht i fråga om mera tillfällig sinnesbeskaffenhet. Glad och belåten. Nöjd och glad. (Hjärt)innerligt, strålande, sprittande glad. Glad i hågen, till sinnes. Glad som en spelman. Hava ett gladt sinne, lynne. Vara vid gladt mod, humör. I glad sinnesstämning. Hon blev gladt överraskad. När the sågho stiernona wordho the ganszka gladhe. Mat. 2: 10 (NT 1526). Jtt gladt hierta gör lijffuet lustigt. Ordspr. 17: 22 (Bib. 1541). Glad, såsom fågeln i morgonstunden, / Helsar jag våren i friska naturn. Sätherberg Dikt. 1: 154 (1837, 1862). Vi kunna sträcka ut vår hand / Och visa gladt på sjö och strand. Runeberg 2: 5 (1847). Den hurtiga sjökaptenshustrun, hvilken tar lifvet gladt. PT 1911, nr 215 A, s. 2; jfr c γ slutet. — jfr BARN(A)-, ELVA-, HJÄRTE-, MORGON-, O-, SEGER-, SJÄLA-, SKADE-, TROS-GLAD m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Gladt Hierta giör godh maatelust. Grubb 257 (1665). Gladt sinne behöfwer ingen Pijpare. Dens. 257. Gott wara glader, när intet skader. Dens. 267.
b) i förb. med bestämning angivande anledningen till glädjen; särsk. i förb. med inf. l. att-sats (med l. utan föreg. prep.) l. med prep.-uttr. Glad över l. (i sht vard.) åt (ngt l. ngn), förr äv. av l. (ngn gg) till (ngt). Et venligit och kärlighit förbundt .., hvilkit vi varom ganske gladi ath. RA 1: 5 (1522). The wordo gladhe, at thet stilla wardt. Psalt. 107: 30 (Bib. 1541). Iagh är mycket glader öfver at I .. kan föda eder brafft på Pålackarnes räkningh. Carl XII Bref 281 (1702). Huru glad skulle jag wara til thetta bodet. Swedberg Dödst. 273 (1711). Då log han behagligt, den välförståndige Petrus, / Glad af sitt goda förslag. Runeberg 1: 17 (1832). Vildgässen blevo glada åt regnet. Lagerlöf Holg. 1: 91 (1906). Alla äro nöjda och glada att sitta här i värmen kring elden. Sandström NatArb. 2: 179 (1910). — (†) med gen. Thes .. är jag glad. Lind (1749).
c) i överförd anv.
α) om ansiktsuttryck l. ord l. handling o. d.: som röjer l. vittnar om en glad sinnesstämning; äv. (i sht vard.) övergående i bet.: uppsluppen, ”trevlig”, stundom äv.: ”lätt”, frivol. Han tog på sig en glad min. Han visade ett gladt ansikte. Ett gladt skämt. Glada lekar, sånger. Ett gladt återseende (jfr 3). Gåår vth aff Babel, flyyr jfrå the Chaldeer medh gladha röst. Jes. 48: 20 (Bib. 1541). Han ser alt med glada ögon, alt leker uti hans sinne. Tessin Bref 1: 82 (1751). Den tämligen ”glada” lokalfarsen ”Eine tolle Nacht”. GHT 1896, nr 230 B, s. 3. Om vintrarna gick det nog så gladt till. Bååth-Holmberg Morf. 1: 200 (1910). Det glada, hjärtliga skrattet. Cederschiöld Ordlek. 1 (1910).
γ) om tid l. fest o. d.: som tillbringas resp. firas under glad sinnesstämning, munter, trevlig, rolig. Glad jul, påsk, pingst! Han har ingen glad stund. Förgät icke the fattigha när tu en gladh dagh haffuer. Syr. 14: 14 (Bib. 1541). Man lefver blott, så vida / Man glada stunder har. Dalin Vitt. 3: 306 (1751). De glada barndomsdagarna försvinna så hastigt. Hagberg Pred. 5: 57 (1819). En glad fest. Svedelius Lif 483 (1887). — särsk.: som tillbringas l. framleves under nöjen o. förströelser, utsvävningar o. d. Föra ett gladt liv. Leva l. göra sig glada dagar o. d. (vard.), ägna sig åt nöjen o. förströelser, leva i sus o. dus, ”leva om”. Nordforss (1805). Nu .. skulle han lefva Herrans glada dagar. Strindberg Skärk. 157 (1888). Mäster Pedro lefver kräsligen och gör sig glada dagar. Lidforss DQ 2: 289 (1892). Rydquist Kar. 37 (1924).
d) (i sht vard.) som i allmänhet är munter o. upprymd, gladlynt, sorglös, sorgfri, ”livad”; trevlig. En glad fyr, gosse, garsong (se GARSONG 2). En glad lax (se LAX). (Magnus Stenbock var) i gladt lag gärna fallen att kröka på armen. HSH 7: 213 (c. 1750); jfr g. Der har du ju ett kort i bröstfickan? En hel lek, tror jag? det var en glad herre. Almqvist DrJ 314 (1834). Han var en glad själ med det bästa hjärta och därför mycket eftersökt i alla lustiga lag. De Geer Minn. 1: 58 (1892). — jfr LEVNADS-GLAD.
e) (i sht vard.) i uttr. vara glad åt (jfr b) l. i l. vid (ngt l. ngn), övergående i bet.: tycka om, vara förtjust i (ngt l. ngn), vara svag för l. begiven på (ngt). (Hon var) så fri och glad i natur och omgifvande föremål af alla slag. Almqvist DrJ 388 (1834). Hundarne blifva på Sorrbypark. Axel är glad åt dem. Carlén Repr. 605 (1839). Det var en gång en konung, som var så glad vid jagt. SvFolks. 390 (1849). Lagerlöf Holg. 2: 131 (1907). — särsk. (bygdemålsfärgat i södra Sv.) (med prep. i l. vid) i fråga om kärleksförhållande: vara (smått) förälskad i (ngn). VDAkt. 1684, nr 198. Nu var Jonathan rätt som en smula glad vid prostens Augusta. Hedenstierna Komm. 139 (1891). Hvecken å oss — honom eller mej — ä du mest gla i? Lindhé Ledf. 269 (1903).
f) (numera mindre br., vard.) i uttr. glad på (ngn), övergående i bet.: vänligt stämd mot (ngn), ”god” på (ngn). Thetta i hogh kom O Hiertans Fadher, / Och blijf än en gång på Adam gladher. Chærberus B 2 a (1642). Engelsmannen var .. ej mycket glad på mig, då han reste. Langlet Ryssl. 61 (1898).
g) i uttr. göra sig glad, roa sig, förlusta sig (med ngn); numera nästan bl. i bibeln l. i anslutning därtill; ngn gg äv. skämts. arkaiserande. GR 1: 270 (1524). Tu gaff mich aldrigh it kidh, ath iach motte göra mich gladh medh mina wener. Luk. 15: 29 (NT 1526). Brudhgumme och Brudz regell. Först tacksäielsen, och begiäre att de (dvs. gästerna) wille giöra sigh gladhe. Bureus Suml. 79 (c. 1600). (Här får du) En mycket stor slant att göra dig glad på. Hallström VenezKom. 59 (1901).
h) (vard. o. skämts.) upprymd på grund av förtäring av rusande drycker o. d., ngt berusad, ”påstruken”. Hoppe (1892). Vi var litet glada sist, sade den sirlige vaktmästaren. Geijerstam LycklMän. 111 (1899). Klint (1906). Han var nog lite glad, men inte mer, än att han kunde ta reda på sig själv. Östergren (1924; angivet ss. ngt vard.).
i) övergående i bet.: nöjd, tacksam; ngn gg äv. i uttr. glad med ngt, nöjd med ngt. Man får vara glad, bara det inte blir värre än nu. Får jagh dett dertill, som jagh hafuer i Companiet .., så må jagh endå vara gladh. OxBr. 11: 109 (1642). Mången fröjd jag njöt, / Mången blomma bröt, / Jag är glad, med hvad jag njutit. Nybom SDikt. 1: 289 (1840, 1880). Auerbach (1908).
j) (vard.) i uttr. lika glad, lika nöjd, likgiltig. Man (är) lika gladh ee hwad som om sådana straff talat eller icke talat warder, ty man tagher sich ther intit aff. OPetri 4: 387 (1539). (Han sade) sig wara lika glad om han kommer i Gudz Rijke el(le)r eij. HärnösDP 1695, s. 480. Jag är lika glad, sa' pojken gick och grät. Granlund Ordspr. (c. 1880).
k) eg.: som gör en uppoffring o. d. med bibehållande av sin glada sinnesbeskaffenhet; som ger gärna, utan betänkligheter l. invändningar; närmande sig bet.: villig; nästan bl. i uttr. en glad givare. En gladhan geffuare elskar gudh. 2Kor. 9: 7 (NT 1526). jfr (†): Alt, hvad til (schack-)Spelets förmån länder, / Upoffrar jag med glada händer. Nordenflycht QT 1746—47, s. 124. — jfr OFFER-GLAD.
2) som framkallar glädje, glädjebringande, glädjande, rolig, angenäm; festlig. En glad nyhet. Evangelium .. (dvs.) Ett gladt Bodskap. Florinus Voc. 62 (1695). Då jag icke har något gladt att skrifva .., så återstår för mig intet annat än att tiga. Tegnér (WB) 4: 257 (1823). Farsen spelades både i gillen och i privata lag av allehanda glada anledningar. Sylwan (o. Bing) 1: 146 (1910). — särsk. (i högre stil, numera knappast br.) om plikt o. d.: som det bereder glädje att uppfylla, angenäm. Tessin Bref 1: 14 (1751). Vid första tilfälle skal jag .. fullgöra denna skyldighet, som är så glad, så kär för mitt hjerta. Tegnér (WB) 1: 249 (1798). Det (är) .. en glad skyldighet att gifva det erkännandet. Svedelius SmSkr. II. 2: 102 (1872, 1888).
3) eg.: som (gm sina ljusa, klara färger o. d.) gör sinnet gladt; ljus, klar; i sht om färger, (bonings)rum o. d. Ljusa, glada tapeter. Med litet mera högröd och glad Färg. Brauner Bosk. 77 (1756). Rummen .. äro .. vackra och glada. CBonde (c. 1766) hos Trolle-Bonde Hesselby 124. Bygder, .. intagande genom .. en glad himmel och en mörk skog. Almqvist Skälln. 5 (1838). Hela dekorationen är hållen i en glad och livlig färgskala med rött och blått som huvudfärger. Fredr1Tid 14 (1924). — jfr FÄRG-GLAD.
Ssgr (till 1): A: GLAD-FÄNGT, adv. (†) med glädje(betygelser). Peringskiöld Jord. 84 (1719). (De) blefwo gladfängt emottagne. Därs. 122. —
-LYNT, p. adj. [fsv. gladhlynter] som har gladt lynne, glad; nyter; i sht i fråga om mera varaktig sinnesbeskaffenhet. Bullernæsius Lögn. 164 (1619). Förtroligit vmgenge med froma, Gudfruchtiga och gladlynta menniskior är gott. Swedberg Cat. 786 (1709). Doktorn är en gladlynt fyrtiåring. Fröding 15: 151 (1890). särsk.
a) (†) om sinne o. d.: glad, glädtig. Hans gladlynte förnufft. Dalin Arg. 2: nr 5, s. 3 (1734; uppl. 1754: glättuga). Med godt hjerta och gladlynt sinne. Lagerbring Skr. 5 (c. 1764).
b) (mindre br.) i överförd anv., om tal l. handling o. d., förr äv. om ansikte, öga o. d.: som vittnar om ett gladt sinne. St. av Est. 5: 5 (Bib. 1541). Med gladlynt öga såg (du), hur' kampen led til slut. Brenner Dikt. 2: 66 (1719). Gladlynt skämt. Hagberg Shaksp. 2: 175 (1847). Ödman Ungd. 2: 70 (1876, 1881).
Avledn.: gladlynthet, r. l. f. Manfolken (i Stöde i Medelpad) täfla med det andra könet i gladlynthet och skär hy. NorrlS 1: 78 (c. 1770). —
-LÄTT. [sv. dial. gladlett; jfr LJUSLÄTT] (bygdemålsfärgat) gladlynt. Brahe Oec. 34 (1581). Karlarne (på Tongaöarna) äro af naturen muntre och gladlätte. GT 1788, nr 48, s. 3. Östergren (1924; angivet ss. bygdemålsfärgat). —
-MILD. (†) glad; glädtig. Schroderus Liv. 286 (1626). Gladmild til Sinnes. Dens. Os. 1: 455 (1635). Dens. HelsBegSkattk. 40 (1638). —
-RIK. (†) glädjerik, glad. AWollimhaus Vitt. 17 (1672). På .. J(ung)fru Susanna Emmerichs, Gladrijke wijgsel Dagh. Lucidor (SVS) 249 (1672); jfr Karlfeldt i 3SAH 24: 140 (1909).
B (†): GLADE-FULL. glädjefull. Gudh .. unne H. K. M:tt på den ytterste dagen en gladefull upstondelse. AOxenstierna 2: 28 (1611). Bliberg Acerra 185 (1737).
Avledn. (i allm. till 1): GLADA, v. (enst., †) i förb. glada upp, göra (ngt) gladare; jfr GLAD, adj. 3. Mensklig flit gladar upp en skön natur. Geijer I. 3: 79 (1825). —
GLADHET, r. l. f. (†) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara glad l. vittna om glädje. Ekblad 158 (1764). En viss gladhet och öppenhet låg i alla .. (den grekiska konstens) producter. Tegnér FilosEstetSkr. 328 (1808). —
GLADLIG, se d. o. —
GLADSAM, adj.
1) (numera knappast br.) till 1: glad, glädtig. Ordspr. 13: 9 (Bib. 1541). Itt gladsamt hierta gör itt faghert ansichte. LPetri SalOrdspr. 15: 13 (1561). Hallström Purpur 27 (1895).
GLADSKAP, m. [fsv. gladhskaper] (†) glädje. GR 6: 45 (1529). Svart Ähr. 43 (1560). Tegel G1 1: 230 (1622).
Spoiler title
Spoiler content