publicerad: 1929
GLANDEL glan4del, r. l. m. l. f.; best. -n; pl. glandler ((†) -ar Rosenstein).
Etymologi
[jfr t. glandel; av lat. glandula, körtel, diminutivbildn. av glans, ollon]
1) (†) anat. körtel; äv. om svettkörtel jämte utförsgång. Rosenstein Comp. 6 (1736). Porerne eller glandlerne tyckas fordra en viss grad af värma, til deras fulla öppning. VetAH 1765, s. 73. Därs. 1786, s. 155. (Bukspottkörteln) är en aflång, konglomererad .. glandel. Thorell Zool. 1: 59 (1860). Björkman (1889).
2) bot. körtelliknande växtdel, vanl. uppburen av kortare l. längre skaft o. avsöndrande ngn (ofta med ngn flyktig olja bemängd) vätska. Marklin Illiger 434 (1818). BotN 1920, s. 68. BonnierKL (1924). jfr DIGESTIONS-, HONUNGS-, NEKTAR-, OLJE-, SMÅ-GLANDEL m. fl.
Ssgr (till 2, bot.): GLANDEL-BORST. borst som i spetsen bär en glandel; jfr -HÅR. BotN 1872, s. 154. Nyponet (hos luddtörnet) är oftast beklädt af glandelborst. Lindman NordFl. 3: 221 (1903). —
-BÄRANDE, p. adj. Hartman Fl. XX (1820). Blad med glandelbärande skaft. BotN 1866, s. 137. Rosendahl Farm. 322 (1897). —
-HÅR. med glandel försett (växt)hår, körtelhår; skaftad glandel; jfr -BORST. Wikström ÅrsbVetA 1835, s. 71. —
-PRICK. oskaftad glandel. (En viss rubusart har) Turion trubbkantig, klädd med täta glandelprickar. BotN 1888, s. 52. —
-SÅGAD, p. adj. om blad: sågad o. i tändernas spets försedd med glandler. Hartman Fl. XXXII (1832). NF 7: 1290 (1884).
Avledn.: GLANDULÖS, adj. [av lat. glandulosus] bot. till 2: glandelbärande. Hartman Fl. LXXXVIII (1832). Östergren (1924).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content