SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLIM glim4, i bet. 1 o. 2 b n., i bet. 2 a r. l. m.; best. glimmet, ss. r. l. m. glimmen.
Etymologi
[sv. dial. glim, glimt, motsv. nor. dial. glim, bländande sken, d. glim, ett slags fiskredskap, mht. glim, gnista; till GLIMMA]
1) (i vitter stil, föga br.) abstr.: glimmande, glittrande. Glimmet av de många gevären i solskenet. Östergren (1925; angivet ss. sälls. skönl.).
2) konkret, om ngt som glimmar.
a) [jfr nor. glime, växten Silene rupestris Lin.] i sht bot. (växt tillhörande) släktet Silene Lin.; jfr GLIMSTER. Lilja SkFl. 286 (1870). Stånd av .. lysande vit glim. Oterdahl Skram 394 (1919). — jfr FJÄLL-, NATT-GLIM m. fl.
b) (†) lysande grannlåt, ståt. PHesselius hos Swedberg Ungd. b 2 b (1709). All verldens prunk och glim. Dalin Vitt. I. 2: 76 (1751).
Ssg (till 2 a): GLIM-SPENAT. i sht bot. växten Silene venosa (inflata) Smith (vars blad stundom användas som spenat), tarald. HbTrädg. 2: 101 (1872). 2NF 26: 649 (1917).
Spoiler title
Spoiler content