SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLIMMA glim3a2, v. -ade (Job 39: 26 (Bib. 1541) osv.) ((†) ipf. glimmde 2Saml. 26: 125 (c. 1630)). vbalsbst. -ANDE, GLIMNING (numera knappast br., LBÄ 25—26: 25 (1799), KrigVAH 1839, s. 26); jfr GLIM.
Ordformer
(glim- c. 1747. glimm- 1528 osv. glem- 1595. glemm- 15411739. klimm- c. 1585)
Etymologi
[fsv. glima, motsv. d. glimme, nor. dial. glima, mht. glimmen, t. glimmen, klimmen; i avljudsförhållande dels till mht. glīmen, glänsa, fsax. glīmo, glans, dels till feng. glæm, glans, eng. gleam, glans, glänsa; till germ. gli-, glänsa (se GLIA); jfr GLIMMER, GLIMRA, GLIMS, GLIMSTER, GLIMT, GLIMTA]
1) utstråla ljus, lysa; äv. (i sht i vitter stil) om ljus(fenomen): lysa, skina, stråla; numera i sht i fråga om relativt svagt (o. glimtvis utgående) ljus, ss. av svagt glödande l. fosforescerande föremål, svaga l. på avstånd sedda lampor o. d.; ofta närmande sig l. övergående i bet.: glöda (svagt); ss. vbalsbst. -ande förr äv. konkretare: sken. Hes. 1: 7 (Bib. 1541). Eelden gaff itt glemmande jfrå sigh. Därs. 13 (Därs.; Bib. 1917: gav ett sken ifrån sig). Rutit Wijdeträä som i mörkret .. blänker och glimmar. Hildebrand MagiaNat. 42 (1654). Ett stycke glimmande fnöske tänder sig (i syrgas) och brinner med låga. Berzelius Kemi 1: 93 (1808). En blick ut genom mitt fönster visade endast en glimmande fyr, för resten kolmörk natt. Wachtmeister Ind. 1: 15 (1894). Regnbågen glimmade över Hälsingland. Böök ResSv. 153 (1924). — särsk.
a) i sådana uttr. som det (l. kolen l. elden) glimma(r) under askan o. d.; vanl. bildl. (jfr d o. e). Schultze Ordb. 1543 (c. 1755). Under askan glimmar ännu ständigt den qväfda elden och söker alltjemt efter utvägar att å nyo bryta ut. Melin Pred. 3: 127 (1852). Auerbach (1908). — jfr (†): I Swerige glimmade allredo alt för många oenigheetz gnistor. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620).
b) (i sht i vitter stil) om stjärna: tindra; äv. (numera föga br.) om solen l. månen: skina, blänka, glänsa. Then Glimmande Soolen. Schroderus Comenius 34 (1639). Solen glimmar blank och trind. Bellman 3: 162 (1769, 1790). Midvinternattens köld är hård, / stjernorna gnistra och glimma. Rydberg Dikt. 1: 139 (1882). Wulff Leopardi 205 (1913).
c) (i sht i vitter stil) om öga: glänsa (mildt); äv.: gnistra (av förtrytelse); förr äv.: glöda. Balck Ridd. L 5 a (1599). Öghonen glimma såsom Eeldzlågha. Phrygius HimLif. 27 (1615). (Jungfru Marias) ögon (voro) glimmande och liuflige. Schroderus Os. 1: 9 (1635). Ögat tårfullt glimmar. Anderson Dikt. 142 (1889); jfr 2. Hennes ögon glimmade af förtrytelse. Wägner Pennsk. 82 (1910).
d) (†) sticka i ögonen, vara (alltför) stark (l. lysande); äv. i uttr. glimma i ögonen; äv. mer l. mindre bildl. (jfr a o. e). Thetta skenet är henne alt forclart och formykit glimmande. OPetri 2: 114 (1528). Rudbeckius Luther Cat. 57 (1667).
e) bildl. (jfr a o. d): framlysa, framglimma, framskimra; numera bl. (i vitter stil, föga br.) om ngt som kommer till synes i blicken; förr äv. med indirekt obj. När jagh är så godt som död, / Nytt lijf jagh seer migh glimma. Ps. 1695. 70: 10. Hielp mig at lära .. (min landtliga släkting) den tysta vältalighet, som bör glimma i hennes åtbörder. Kling Spect. X 3 a (1735). I blicken glimmar det morska modet. Bååth GrStig. 166 (1889).
2) (numera i sht i vitter stil; jfr dock a) i fråga om (starkare l. svagare) ljusreflexer å metall, glas, vatten, snö o. d.: glittra, glänsa, lysa, blänka; äv. opers. Nah. 3: 3 (Bib. 1541). Så droge the vth sinn godhe swerdh, / the glemmede som gullett thett röde. Visb. 1: 10 (1572). Tornens spetsar blänka re'n, / Kors och tuppar glimma. Bellman 3: 167 (1769, 1790). Telegrafstationens rutor glimmade som vid en eldsvåda. Lundegård Prins. 134 (1889). Heidenstam Svensk. 1: 57 (1908; opers.). Sundets glittrande vågor glimma och glänsa i fjärran. Klinckowström BlVulk. 1: 1 (1911). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. det är icke guld allt som glimmar o. d.; vanl. bildl.; jfr 3. Thet är icke alt guld som glimmar. LPetri 2Post. 168 a (1555). Ej allt som glimmar akte man för guld. Hagberg Shaksp. 1: 360 (1847). Melin Dikt. 2: 95 (1904).
b) (numera mindre br.) i uttr. glimma av ngt, glänsa l. lysa l. blänka av ngt. 1Mack. 6: 39 (Bib. 1541). Utställningen formligen glimmar af rika messings-, brons- och aluminiumföremål. TT 1895, Allm. s. 67.
c) (numera föga br.) om person. Stiernhielm Herc. 7 (1648, 1668). Hästen gnäggar, ryttarn glimmar, / Värjan blixtrar blank mot soln. Bellman 6: 164 (1780); jfr 3.
d) (numera mindre br.) i p. pr. ss. adverbiell bestämning till ett adj., i sådana uttr. som glimmande vit, blänkande vit; äv. (föga br.) bildl., i uttr. glimmande glad, glittrande glad. Glemmende huit. VocLib. adj. (c. 1580). (Hundarnas) hvassa tänder lyste glimmande hvita i eldljuset. Lagerlöf KristLeg. 6 (1904). Glimmande glad. Heidenstam Svensk. 1: 192 (1908).
3) (†) bildl.: te sig l. framträda på ett praktfullt l. glänsande sätt, lysa, glänsa; äv. om person. JMessenius (c. 1630) i 2Saml. 26: 125. Glimmande aff fagerlek. Stiernhielm Fateb. Föret. 3 b (1643). (Ärkebiskop Gustav Trolle började) prunka med et glimmande hof. Dalin Hist. III. 1: 131 (1761). Hon glimmar som en sol. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
a) i uttr. glimma med ngt, pråla med ngt. Han kan på Græska rimma, / Han kan med phraser nog, Latin och gloser glimma. Dalin Arg. 1: 255 (1733, 1754).
b) i p. pr. om ordlek, infall, framställning o. d.: blixtrande; glänsande. Deras Mästares qvickhet ock glimmande infall. Tessin Bref 1: 82 (1751). För hvad eller för hvilka skulle detta glimmande koncept nu uppläsas? Almqvist Kap. 19 (1838). Blixtrande qvickheter, glimmande ordspel. Atterbom Siare 4: 16 (1847).
Särskilda förbindelser: GLIMMA FRAM10 4. (i sht i vitter stil) till 1 o. 2: glimtvis lysa fram l. komma till synes, glänsande l. glittrande skymta fram, blänka fram; äv. bildl. (särsk. med anslutning till GLIMMA 1 e). En täckhet blottas här, och der en annan sköljs, / Som endast glimmar fram och utaf vatnet höljs. Creutz Vitt. 9 (1761). Vild eld .. tycktes glimma fram ur hans ögon. Almqvist Grimst. 11 (1839). Polos förstår icke det höga som här (i Sokrates' samtal) glimmar fram. Larsson Id. 17 (1908). jfr FRAMGLIMMA.
GLIMMA TILL10 4. (i sht i vitter stil) till 1 o. 2: blänka till, blixtra till, glänsa till; äv.: plötsligt börja glöda; äv. opers. Det glimmar till långt inne i tviflarens mörka ögon. Lundegård Ulla 221 (1894). Hans ögon glimmade till. Hallström El. 130 (1906). Nu glimmade alla barren till på en gång, och .. (tallen) fattade eld. Lagerlöf Holg. 2: 306 (1907).
GLIMMA UPP10 4 l. OPP4. (i vitter stil, numera föga br.) till 1 o. 2: glimma till, glimma fram; äv. (om eld l. kol o. d.): börja lysa starkare, flamma upp; äv. bildl. VetAH 1795, s. 186. Endast några små svartnade kol glimmade då och då oroligt upp i spisen. Knorring Torp. 2: 138 (1843). (Han såg) en samling snöiga tak, mellan hvilka lyktorna glimmade upp i skymningen. Bergman Dröm. 59 (1904). jfr UPPGLIMMA.
Ssgr (till 1): GLIM-LAMPA. fys. o. tekn. glimljuslampa. BonnierKL 3: 903 (1923).
-LJUS, n. [efter t. glimmlicht] fys. o. tekn. (svagt blåaktigt l., i vissa fall, rödgult) ljusskikt vid katoden i ett luftförtunnat rum vari elektrisk urladdning försiggår. FinT 1896, 1: 260. Grenander Radioakt. 6 (1909).
-LJUS-LAMPA. fys. o. tekn. (för reklamändamål l. ss. signal- l. nattlampa o. d. använd) elektrisk gasglödlampa (fylld med förtunnad neongas) som grundar sig på utnyttjande av glimljus. 2NF 34: Suppl. 529 (1922).
(1 c) -ÖGD, p. adj. (i vitter stil, tillf.) med glimmande ögon. Karlfeldt FridLustg. 31 (1901).
Spoiler title
Spoiler content