[fsv. glimbra; till GLIMMA;jfr d. glimre, t. glimmern, eng. glimmer, v.]
1) (numera i sht i vitter stil, föga br.) = GLIMMA 1. Linc. Qqq 4 b(1640). Ett Stycke förrutnat Trää som man seer i mörkret, jämwäl Johannes Matken och andre flere deszlijkes ting som skijna eller glimra. RelCur. 72(1682). (Vättarnas) nattljus glimrade som ett svagt månsken mellan tiljorna. Heidenstam Svensk. 1: 152(1908).
3) [efter d. glimrende] (nästan bl. i av danskan påvärkat spr.) i p. pr. i bildl. anv.: glänsande, lysande, briljant; praktfull; utmärkt, förträfflig; jfr GLIMMA 3(särsk. 3 b). Hammarsköld SvVitt. 2: 60(1819). (Böttiger) är .. vorden ett slags ”poëta laureatus”, bestämd till en glimrande framtid. Sturzen-Becker SvSkönl. 193(1845). Denna sällsynt vackra hingst .. presenterar sig i en glimrande kondition. SD(L) 1895, nr 110, s. 5. Det var en glimrande solnedgång och vackrare än någonsin. TurÅ 1907, s. 249.
