publicerad: 1929
GLINDRA glin3dra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Linc. (1640; under scintillatio), Östergren (1925; angivet ss. sällsynt form)); jfr GLINDER, GLINDRA, sbst.
Etymologi
[jfr likbetydande ä. d. glindre, nor. dial. glindra, plira, speja; till germ. glenð-, skina, i avljudsförh. till mht. glander, glänsande, glans; besläktat med GLANS, GLINTA, v., GLÄNTA, sbst. o. v.]
lysa, glänsa, blänka; numera nästan bl. (ofta i vitter stil) i fråga om darrande l. glimtvis utgående sken: skimra; glimma; glittra; tindra. Han gaf mig de handskarne små, / Rosor och liljor de glindra' derpå. SvFolkv. 1: 181. Linc. (1640; under scintillo). Man sof till ljusan dag, tills solen börja glindra. Livin Kyrk. 116 (1781). En tår glindrade i hennes öga. Blanche Tafl. 464 (1845). De hvita palatsen glindrade så det gjorde ondt i ögonen. Nyblom Golfstr. 133 (1911). — särsk.
b) (numera föga br.) bildl.: te sig på ett praktfullt sätt, lysa, glänsa; äv.: framlysa; i denna senare bet. numera bl. i uttr. glindra genom ngt, framlysa genom ngt. Försmäda ei, när som du ser / De frommas bättring glindra, / Sök ei det goda, Gud dem ger, / Med ord ell' wärck förhindra. Österling Lärops. 62 (1724). Det smickerfulla hopp, som för mit öga glindrar, / Skall då förföra mig! GFGyllenborg Vitt. 3: 98 (1783, 1797). Den sinnets oskuld, som glindrade genom hennes ord. Lundegård Prom. 2: 87 (1893). — särsk.
α) (†) närmande sig l. övergående i bet.: utmärka sig. Then (dvs. min börda) werdigas tu lindra, / At Hiertat mitt må wäl förnögdt .. / I barnsligh Lydno glindra. Ps. 1648, s. 231; jfr Ps. 1695, 252: 7. De ståtlige Karlar .. / Som hafva glindrat i främmande Land som hurtige drängar. Dalin Arg. 1: 53 (1733, 1754).
β) i p. pr. i adjektivisk anv., om egenskap, kvickhet, intelligens o. d.: lysande, glänsande, blixtrande; äv. om person: blixtrande kvick. Glindrande personliga egenskaper. Leopold (1805) i 2Saml. 2: 36. Crusenstolpe CJ 2: 114 (1845; om person). Spelande lif och glindrande intelligens saknades i replikbehandlingen. PT 1915, nr 302, s. 3.
Särsk. förb.: GLINDRA FRAM10 4. (i sht i vitter stil) lysa fram, blänka fram, glittra fram. Solen skall snart glindra fram ifrån östern, i all sin lysande pragt. Ossian 1: 16 (1794). Högberg JesuBr. 2: 245 (1915). jfr FRAMGLINDRA. —
GLINDRA TILL10 4. (i sht i vitter stil) lysa till, blänka till; äv. bildl. Hela hennes ansigte glindrade till af förtjusning. Roos Verle 288 (1889). Aminoff StPtb. 79 (1909).
Spoiler title
Spoiler content