GLOBULIN glω1buli4n l. glå1- l. glob1-, l. -ɯ-, n. (Dalin(1852) osv.), äv. r. l. m. (ASScF 5: 234(1855, 1858), Björkman(1889)); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. (i bet. arter av globulin) -er ((†) = (Hammarsten FysiolK 552(1883: Globulinens, gen. pl. best.))).
Etymologi
[av eng. globulin(e), till globule, liten kula, blodkropp, av lat. globulus, dimin. till globus (se GLOB)]
kem. i lösningar av utspädda neutralsalter o. alkalikarbonater lösligt äggviteämne som förekommer bl. a. ss. huvudbeståndsdel i blodkropparna o. i ögats kristallins; jfr KRISTALLIN. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 415.Bolin OrgKemi 203(1925).
SAOB
