GLÅMA, v. -ade. vbalsbst. -ARE (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. glåma, glomma, stirra (med utspända ögon); jfr nor. glaama, stirra, isl. glámr, måne, ags. glóm, eng. gloom, skymning; m-avledn. till ieur. ghlē- (jfr GLAS); grundbet.: lysa (svagt); med avs. på bet.-utvecklingen jfr det besläktade GLO]
(†) stirra, gapa. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
Avledn.: GLÅMA, r. l. f., anträffat bl. i pl. -or. (†) i uttr. sälja glåmor, stirra, gapa. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755). —
GLÅMARE, m. (†) person som (står o.) stirrar på ngt. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755). —
GLÅMER, m. [jfr nor. glaam, glåmig person] (†) = GLÅMARE. Lind (1749). —
GLÅMIG, se d. o.
SAOB
