[sv. dial. gorma, gräla, tala högljudt, gråta, motsv. nor. gorma (garma), vråla; möjl. besläktat med sanskr. gharghara, knastrande, rassel]
(vard.) (högröstat) gräla, käbbla, ryta, dundra (se d. o. 3), ”väsnas”. Arvidi 72(1651). Poppius .. har icke litet gormat öfver att man ej lemnade mig i fred. Berzelius(1838) hos Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 225. (Han) gormar och svär i trapporna, så att taket kan lyfta sig. Blanche RikaM 6(1845). Hedin Transhim. 1: 56(1909).
Avledn.: GORMIG, adj. (vard.) som gormar (brukar gorma). Dalin(1852).
Avledn.: gormighet, r. l. f. (vard.) Dalin(1852). —
GORMSAM, adj. (bygdemålsfärgat, föga br.) gormig. Per Nilsson .. är .. branog besvärlig och gormsam här på stämmen. Sundsvallsp. 1901, nr 166, s. 3.
